Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forstbetjänt Olsöns äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se ganska bra, och jag gjorde till min glädje den upptäckten,
att förgreningen af vägen ej var utsatt på kartan.
Nu var mitt beslut fattadt.
När vi kommit ut på myren, skulle jag omärkligt föra dem
från vägen, som var dålig och följaktligen borde gynna mina planer.
Myren var denna årstid torr och fast, och jag kunde föra dem
snedt öfver till den södra vägen.
Komna dit, skulle de tro sig vara på rätt stråt och fortsätta.
Sedan skulle jag smyga mig undan och varsko de våra.
Allt gick efter uträkning, när vi kommo till myren.
Jag följde den riktiga vägen ett stycke, men bröt sedan af.
De följde mig omisstänksamt, ty mörkret dolde till en början,
att vi lämnat gångstigen.
Men när vi kommo in bland tufvorna, blef det en annan låt.
Löjtnanten hotade att skjuta mig.
»Ge er till tåls!» uppmanade jag. »Ni kunna ju förstå, att
vägen öfver en myr skall vara usel. Snart skola vi nå fast mark,
och då få ni se på något helt annat.»
»Ljuger du, skjuter jag dig som en hund. När träffa vi vägen
ånyo?»
»Om tio minuter.»
»Jag ger dig en kvarts timme, men ej en minut mer. Äro
vi inte dessförinnan på rätt stråt, kan du läsa ditt pater noster.»
»Var lugn», sade jag. »Tror ni inte, att jag har reda på mig,
som är född i skogarna?»
Vi fortsatte under tystnad.
Det gick sju eller åtta minuter, och så voro vi på den södra
gångstigen.
»Hade jag rätt?» frågade jag löjtnanten i retsam ton.
»Ja, men fortsätt och sladdra inte!» befallde han.
Att svara honom ansåg jag inte lönt. Han skulle nog få
sitt straff förr eller senare, när han kommit in på villovägar.
Det var nu nästan kolmörkt. Hade jag inte känt till trakten
så väl, skulle äfven jag ha kunnat misstaga mig.
Jag visste, att om ett par minuter skulle vi passera en
brant. Utför den skulle jag hasa mig och sedan springa in i skogen.
De skulle nog inte hitta reda på mig där, mörkt som det var.
Längs en bäck kunde jag komma till den norra vägen och
sedan springande ge mig till byn för att allarmera folket. Sedan
skulle budkafveln gå, och farväl då med ryssarna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
