Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amiral Makaroff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om det är så», förklarade han, »får jag väl tala om hvad
jag sett, men herrn får skrifva på sitt vis. Min berättareförmåga
är inte stor. Kom, så gå vi in till mig!»
Jag var inte sen att följa hans uppmaning och skyndade att
klifva ned i den lilla kajutan. Det var trångt och såg icke ut,
som om sex man kunde härbergeras inom ett så litet område.
Men så var icke desto mindre fallet enligt hvad han upplyste
mig om.
»Litet kaffe kan då aldrig skada», började han och tog
kaffepannan från kaminen, där den stått och puttrat. »Vill herrn
smaka?»
»Tack».
Jag tog en kopp, där den hängde i ett improviseradt penteri
i taket, och han fyllde den med den bruna, starkt doftande drycken.
Efter gammal erfarenhet visste jag, att det inte tjänade något
till att ge dylikt folk en uppmaning att börja. Det skulle tvärtom
verka hämmande, och därför teg jag, afbidande min tid.
Han drack eftertänksamt och långsamt.
Tydligen öfvervägde han hvad han skulle säga.
»Natten var disig», började han omsider. »Det regnade,
duggregn, som var allt annat än behagligt.
Vi hade blifvit varskodda af en svensk skonare, Henrietta
af Halmstad för öfrigt, att ryssen hade kommit öfver oss, och
därför ville vi hem, oaktadt fisket långt ifrån var slut. Men
pojkarna och jag ville ha klart besked, huru det förhöll sig med
historien.
Hade de mobiliserat, skulle ett par af pojkarne till flottan
och en till Trondhjemska brigaden, så att med fisket blef det i
alla fall illa beställdt, ty inte kunde vi andra tre sköta både det
och båten.
Alltså återstod endast att skaffa nytt folk.
Vi gingo tätt under Moskenaes under natten. Sikten var den
uslaste jag sett på länge, och ändå räknade vi ännu sommaren.
Själf satt jag till rors, och guten min stod i fören för att
hålla utkik.
Då hördes plötsligen ett kanonskott.
Vi hoppade till, ty det kom så oförmodadt och utgjorde en
bekräftelse på, att svensken talat sanning.
»Ryssen är allt här, far», sade sonen min.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
