Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amiral Makaroff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jo men», svarade jag och tänkte på de orostider, som nu
nalkades. Pojken skulle ut, och han var min ende.
Hvad skulle mor säga därhemma? Jag visste ju, huru
orolig hon alltid var, när vi seglade ut, och den oron kunde vi aldrig
få ur henne, ty hon var en stadstös. Så mycket värre nu, då
Olav skulle ut i krig.
Under tiden brakade och dånade det ute till hafs. Vi höllo
oss så tätt intill land som möjligt, ty vi ville inte utsättas för
kulregnet. Någon kula kom ej heller i vår närhet.
»Det låter som om ryssarne spelade på med sitt
snabbskjutande artilleri», sade guten. »Du skall se, far, att de våra göra
ett anfall med sina torpedbåtar».
Pojken är väl instruerad i militärtjänsten. De ville till hvarje
pris ha honom att fortsätta, när han tjänt ut sin värnplikt, men
jag satte mig emot det, ty han behöfdes väl hemma och skulle
lära sig yrket efter far sin.
Hvem skulle eljest ärfva båten?
När han nu sade, att de våra anföllo, visste jag med mig,
att det måste vara så.
Folket brukar sofva som stockar. Jag vet, att de legat och
snarkat, när det blåst, så att det knakade i alla fogningar, men
denna gången vaknade de, ty de voro inte vana vid dundret.
Den ene efter den andre kom upp på däck och började stirra
ut i mörkret.
Med ens lättade dimman. Jag undrar, om det var det myckna
skjutandet, som åstadkommit detta. Nog af, vi kunde nu se
ganska långt utåt hafvet.
Blixt på blixt och så följde ett sådant där smattrande igen.
Det aftog emellertid så småningom, men då hördes en ånghvissla,
som tjöt, så att det lät, som om någon uppgifvit nödrop.
»De ha skadat ett af de ryska fartygen», sade sonen min.
»Det håller nu på att sjunka och anropar de andra om hjälp».
Karlarne börja dansa på däcket och skulle till med ett
hurrah, när jag afbröt dem.
»Edra tokstollar», sade jag, »om ni skrika, få de nys om,
att vi äro här och det vore sämst för oss själfva. Nej, bättre
är det då, att vi dölja oss så mycket som möjligt. Tag ned
storseglet!»
De lydde utan ett knystande, och fastän farten var obetydlig,
refvo vi dock fram så småningom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
