Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När Trondhjem föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flera af husen hade lagts i ruiner, men S:t Elisabets hospital stod
oskadadt tack vare den hvita flaggan med dess röda kors, som
svajade från tornet. Ej ens i krig för man strid mot sjuka och sårade.
Jag hade inte varit i staden i tio minuter, förr än jag mötte
flyende norska trupper. Det var infanteri, som i oordning drog
sig tillbaka.
General Borregaard hade gifvit order om reträtt och icke en
minut för tidigt. Jag hörde att ett slag stått vid Ranhejm och
trakten väster därom. Oaktadt norskarne voro i det närmaste
jämnstarka hade de måst retirera, enär de ryska örlogsmännen
besköto ställningarne och beströko dem med sin eld.
De norska torpedbåtarna hade gjort ett förtvifladt anfall, som
dock blifvit afslaget. Lyn, Blink, Glimt och Orm hade blifvit
sänkta. Otter och Snar voro tagna. Pil skulle kanske snart röna
samma öde.
Ryssarne närmade sig staden med stormsteg.
Jag begaf mig halfspringande till det hus, där hon bodde.
Ingen fanns i våningen. Så fort sig göra lät hopsamlade jag
hennes tillhörigheter och lade dem i ett par koffertar, hvilka jag låste.
Pengarna lågo i hennes byrå, och dem tog jag med mig.
Därpå ut igen.
När jag passerade Lilletornet, kreverade en granat alldeles
framför mig.
Jag kände ett slag för pannan och föll medvetslös ned. Huru
länge jag låg afsvimmad vet jag inte, men kommen till sans igen,
sprang jag vidare, yr i hufvudet och besjälad endast af en tanke
– att träffa henne, innan det blef för sent.
Hon skulle aldrig nå Söbergs station, sedan de flyende lagt
beslag på vägarna.
Till hälften gående, till hälften springande begaf jag mig till
mötesplatsen. Flera gånger kände jag yrsel, men jag hade fattat
ett fast beslut, att den inte skulle få taga öfverhanden med mig.
Ett batteri kom åkande förbi. Det måste köra i skridt, ty
infanteriet hindrade det att komma fram. Truppförbanden voro
upplösta. Hvar och en tänkte endast på att komma undan.
Äfven jag måste sakta farten. Minuterna kröpo fram med
snigelfart, och jag tyckte, att det var en evighet, innan jag fick
syn på Margretelyst.
Med raglande steg begaf jag mig upp mot skogsbacken, där
jag fick se henne, en mörk gestalt, som aftecknade sig mot snön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
