Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När Trondhjem föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kan ni bestyrka er uppgift?» frågade kaptenen.
Jag visade honom några bref.
»Vi ha svensk konsul här», fortsatte jag. »Han kan bevisa,
att jag talar sant.»
»Godt, vi skola skicka en man med er lill konsulatet»,
svarade han. »Kan jag för öfrigt göra något för er?» frågade den
uppmärksamme kaptenen, kastande en beundrande blick på min
följeslagarinna.
»Vi ha blott en önskan – att komma härifrån och få resa
till Sverige.»
»Tågförbindelserna med Sverige komma att med det snaraste
upprättas», upplyste han mig. »Vi ha järnvägstrupper med oss,
och den skada, norskarne tillfogat banan, är lätt reparerad.»
Han följde oss till dörren.
Konsuln gaf den önskade upplysningen, och nu voro vi fria.
»Nu tar ni in på hotellet», sade jag till henne. »Det är inte
klokt af er att stanna i våningen.»
Hon följde med mig och jag skaffade henne ett rum.
Mitt sår beredde mig inte något obehag längre, hvarför jag
gick ut. Det var lätt att få ett par ryska soldater som
handräckning med mig till hennes forna bostad, där jag hämtade koffertarna
och förde dem till hotellet. Sedan uppsökte jag en läkare, som
anlade ett nytt förband.
Norskarne hade utrymt alla sina ställningar och dragit sig
söderut till trakten af Lers station.
Dagen därpå kom en ordonnans och öfverräckte
tillståndsbevis för mig och min följeslagarinna att lämna Trondhjem.
Samtidigt underrättade man oss, att det första tåget till Sverige skulle
afgå samma afton.
Hennes glädje blef stor, när hon erhöll det välkomna
budskapet.
När vi om aftonen kommo till stationen, stod den artige ryske
kaptenen där och lämnade henne en bukett.
»Underrätta mig, när ni blifva förlofvade», hviskade han till
mig, och jag kände, att jag rodnade.
»Det skall jag göra», lofvade jag.
Fjorton dagar senare fick han förlofningskortet och en månad
därefter inbjudning till vårt bröllop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
