Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattligt äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man sade öppet att förhållandet mellan Norge och England
var väl kändt. Norge stod under engelskt protektorat, och talet
vann tilltro tack vare de lifliga förbindelserna de båda länderna
emellan.
Men i så fall hade väl inte England tillåtit en rysk invasion?
Vi hade Laksholmen strax om styrbord. Vädret var ännu
disigt och sikten dålig. Man kunde knappt se två kabellängder åt
alla sidor.
Då hördes bullret af maskiner. Att upptäcka den främmande
ångaren var omöjligt men vi förstodo, att den styrde söderut och
troligen ämnade gå genom Lagnuen.
En vridning på ratten och Fairy gjorde en stark lof åt
styrbord. Samtidigt stannades motorn, men vi gledo af farten in i
Skottesundsbukten, där vi förblefvo liggande en god stund.
Under tiden hördes bullret allt närmare, och plötsligt döko
ett par masttoppar upp ur dimman.
»Det är en kryssare af den mindre sorten», sade jag till miss
Carter.
»Tror ni, att den upptäcker oss?»
»Nej, dimman ligger till högst 4 meters höjd öfver vattnet.
Vi kunna se utan att ses.»
Bullret ökade, och vi hörde ångaren gå förbi oss.
Och nu var den faran öfver. Vi drogo en suck af lättnad,
och Stevenson fick åter igångsätta motorn.
Lysefjorden passerades på fem minuters tid, och det återstod
en knapp timme till dess att vi kunde komma fram till Bergen.
Strax därpå kom Lærö i sikte, men nu lättade tjockan, och
Korsfjord låg med ens blottad för våra ögon, men också en rysk
jagare, hvilken på nära tre sjömils afstånd styrde västerut.
Vi befunno oss midt på fjorden.
»Den kommer att upptäcka oss», sade jag, och min spådom
skulle snart besannas.
Ett rökmoln, ett skarpt hvinande öfver våra hufvuden och till
slut en aflägsen knall.
»De ämna väl inte skjuta oss i sank», utbrast Paquin.
»Första varningen», upplyste jag honom. »Nästa skott
kommer nog närmare.»
Bennet-Hoggins såg på oss. Jag läste en fråga i hans
blickar, men det gjorde också den unga kvinnan vid min sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
