Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En duell till sjöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaptejn Övergaard stampade nervöst med fötterna. Jag såg
hans läppar darra af rörelse. Tullvaktmästaren hade tagit mössan
af sig och höll den mellan sina hopknäppta händer. Antagligen
hade han ämnat bedja, men han stirrade i det stället med
förskräckta ögon på skådespelet ute på fjorden.
Och många andra voro säkerligen vittne till den fasansfulla
scenen. Vi sågo folk på nästan hvarenda höjd, norskar, som följde
sina stridande landsmäns öde.
Till vänster om oss, på ett par hundra meters afstånd, låg
en arbetsklädd karl med ett gevär. Han hade lagt upp en
patronhög bredvid sig och sköt så fort han hann, fastän fienden befann
sig på minst 3,000 ms afstånd. Antagligen hade han ej ens tagit
högsta uppsättningen på geväret.
Från Löningshavn hade de satt ut ett par snipor, hvilka ett
par karlar rodde allt hvad de orkade i riktning mot torpedbåtarne.
De trodde väl, att deras undergång var gifven och ville rädda
sina nödstöllda landsmäns lif.
Hvilken pinsam känsla för åskådarne, där de stodo fullkomligt
maktlösa. Intet kunde göras från deras sida.
»Hvarför skjuta de inte från fortet?» sade miss Cater. Hon
var blek och höll läpparna hårdt sammanknipna. »Se de då
inte, att deras kamrater äro dömda till undergång, om de ej
ingripa i tid!»
Men allt var tyst vid fortet. Det var som om besättningen
legat försänkt i djup sömn.
Den ryska jagarens projektiler fann under tiden väg äfven till
den andra torpedbåten. De både olyckskamraterna voro omgifna
af vattenpelare, märken efter de ryska granaternas nedslag. Mången
gång slogo dessa kaskader ned på däcken, och vi trodde hvarje
ögonblick, att de beskjutna skulle gå i kvaf.
De höllo dock tappert ut.
»Vänta litet!» utropade Bennet Hoggins. »Nu skola ni få se
på något annat. Titta ned mot Varholmen strax till vänster om
fyren!»
Vi riktade genast våra blickar mot det anvisade hållet.
Tvenne små, gråa torpedbåtar syntes smyga sig fram mellan
skären. Jag fick den föreställningen, att de liknade indianer i
Coopers romaner, där de sökande skydd bakom de små
bergknalarna manövrerade fram mot den ryske jagaren. Vi kunde då och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
