Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland amiralerna åter hade rådt oenighet, ingen hade velat
lyda den andre.
Innan de främsta fartygen hunno till Elfsnabben,
upphörde nordvestvinden att blåsa, och det vardt fullkomlig
stiltje. Många skepp hade endast hunnit ett litet stycke utom
Dalarö skans, och här blef nu flottan liggande stilla för
motvind. Otåligheten om bord växte för hvarje dag. Redan den
6 maj omtalade kaptenerna på några engelska
handelsskepp danskarnes eröfring af Gotland. Amiralerna brunno
af åtrå att få komma till sjös, »för att dämpa fiendens stora
öfvermod». I sin ifver läto de varpa ut sina efterblifna skepp,
och den 8 maj var hela flottan församlad vid Elfsnabben.
Vinden fortfor emellertid dag efter dag att vara sydlig
med töcknig luft och någon gång regn. Sjukligheten ökades
under stillaliggandet, och man började frukta för samma
smittosamma sjukdom som rasat föregående höst. Ändtligen
den 19 maj om morgonen började vinden gå öfver till vestlig
och sedan allt mera på nordlig. Befallning gafs nu, att
skeppen skulle lyfta ankar och hissa seglen, hvarefter det ena
skeppet efter det andra satte sig i rörelse efter amiralskeppet.
Klockan 4 eftermiddagen var hela flottan utanför Landsort.
Men redan följande dag stillade vinden af, och fartygen drefvo
omkring i Östersjön med uppgigade segel. Samma dag afled
om bord på skeppet »Victoria» amiralen Johan Bergenstjerna,
till allmän sorg och saknad. Qvällen förut hade han börjat
frysa, »med snart tilltagande feber». Läkare hade genast
eftersändts från öfveramiralens fartyg, men han hade ingenting
förmått. Bergenstjerna hade flera gånger yttrat sin
förtröstan, att Gud, som ifrån barndomen hulpit honom genom så
många besvärligheter och faror, äfven skulle under denna
hans sjukdom så hjelpa honom, att han måtte kunna bevista
den väntade sammandrabbningen med danska flottan,
»åtminstone kunna sitta på en stol och säga sitt råd»; och strax innan
han dog, hade han förmanat sin brorson »att bedja Gud,
hålla sig redeligen och se sig visliga före, att han måtte föra
konungens skepp med tapperhet emot fienden och med
hugnad hem igen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
