Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till anfall och var såsom alltid i denna fråga obeveklig. Om
det också skulle kosta honom hans sista soldat, utropade han,
ville han med denne ende angripa fienden midt i hans läger.
Han vardt allt mera retad af de invändningar, som gjordes.
Motståndet förstummades derför efter hand, ty en hvar kände
af erfarenhet, att hans envisa lynne aldrig skulle gifva vika,
hurudana skäl som än framstäldes. Generalerna skildes åt
med dystra tankar. Fiendens armé, sade de sinsemellan,
vore endast genom sin ställning minst en tredjedel starkare
än den svenska, och aldrig hade framgången synts dem
ovissare.
Den 14 juli, bittida om morgonen, uppbröt Karl den elfte
med alla sina trupper och framtågade i riktning mot
Rönneberga högar. Marschen skedde på fyra kolonner, hvilka
småningom svängde af åt venster för att få full front mot
danska lägret. Ytterst på högra flygeln gingo bönderna och
bakom högra flygeln trossen. Tåget hade icke varat lång
stund, då man till sin stora förvåning upptäckte, att fienden
var försvunnen från höjderna vid Rönneberga. Qvällen förut
hade man likvisst tydligt sett, att hela danska armén var
lägrad der med tält och tross. Det var en så »oförmodlig
förändring», att gemene man voro nära att tro på något
spökeri. De flesta höllo dock före, att danskarne sökt skydd af
Landskrona kanoner, och många bland generalerna ansågo
det vara onödigt att längre fortsätta framryckandet.
Konungen hade emellertid satt sig i sinnet att kosta hvad det
ville gå fienden alldeles in på lifvet, hvar än han måtte hafva
satt sig fast. Kolonnerna fingo derför fortsätta marschen.
Ascheberg spejade under tiden åt alla håll för att se, om
han ej skulle finna något spår af fienden. Ändtligen såg han
på en höjd icke långt från den svenska hären några
fiendtliga ryttare. Åtföljd af grefve Douglas, en qvartermästare
och sin lifknekt, skyndade han efter dem. Snart kunde han
se, att en af ryttarne hade galonerade kläder och derför måste
vara en hög officer. Kommen inom skotthåll, ropade han åt
dem att hålla stånd. Men den galonerade ryttaren, i hvilken
han igenkände den danske generalen Walter, som 35 år
tidigare räddat hans lif i slaget vid Leipzig, fann icke rådligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
