Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2,500 man i döde, sårade och fångar, svenskarne förlorade
642 man. På båda sidor togos fanor och standar. Af det
danska artilleriet föll större delen, eller 31 stycken, i svenskarnes
våld. Danska trossen hade förmodligen fått dela
kanonernas öde, om den icke i tid blifvit bragt i säkerhet till
Landskrona. Nu lyckades svenskarne endast eröfra tre
rustvagnar, lastade med luntor och krut. Liksom efter slaget
vid Lund belönade Karl den elfte med frikostig hand
dem som utmärkt sig under striden. En hvar som tagit en
fana eller ett standar fick såsom vanligt trettio daler
silfvermynt, och åt generalerna gåfvos stora förläningar af gods
och räntor. Efter Helmfelt utnämdes Ascheberg till
fältmarskalk och befälhafvare öfver armén, näst under konungen,
hvarjämte Wittenberg och Sperling utnämdes till generallöjtnanter.
Slaget vid Landskrona, huru ärorikt det än var för de
svenska vapnen, hade föga inflytande på krigets gång i det
stora hela. Genom flottans nederlag var nämligen årets
fälttåg redan afgjordt. Förbindelsen med Tyskland var afbruten,
och Karl den elftes plan att förlägga kriget till andra
sidan Östersjön var icke längre möjlig att utföra. Så länge
danskarne hade Landskrona fästning i sitt våld, kunde de för
öfrigt lätt nog draga till sig nya förstärkningar och om
någon tid åter uppträda lika öfverlägsna som någonsin förut på
krigsskådeplatsen. Karl den elfte ville också genast skrida till
fästningens belägring och omsluta henne till en början med
en lång båge skansar, hvilken med sina ändar skulle sluta
sig till hafvet. Men armén, som knappast räknade 7,000 man,
var otillräcklig för detta ändamål. Generalerna rådde i stället
till återtåg. Trupperna saknade det nödvändigaste, och deras
styrka hopsmälte dagligen. De sjuke sågos lägrade på
sädesfälten utan att hafva fått någon mat på flere dagar. Flere
dogo bokstafligen af hunger, fastän stora förråd funnos
endast på fem mils afstånd från lägret. Men inga dragare
kunde fås till förrådens forslande. Såsom vanligt vägrade
konungen att lyssna till dylika skäl. Tvärtom förklarade
han, att han skulle döda hvar och en, som vågade tala
om återtåg. Han råkade i den häftigaste vrede, då någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
