Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
då hade han lyssnat till den nationalistiska folkviljan
i Sverige. Och då skulle kriget utbrutit. Båda de
kämpande folken hade å var sin sida varit lika övertygade
som de nu stridande äro det, att kriget var
oundvikligt ur synpunkten av varderas nationella
makt, ära och härlighet!*
Vi svenskar veta således, av egen frisk erfarenhet,
att krigsutbrott kunna bero av själstillstånden hos
någon eller några ledande personligheter, medan å
andra sidan krigsutbrott kunna hejdas, ifall ledarnas
fredsvilja samverkar med folkets. Härav följer, att
ingen trygghet finnes mot att ett nationalistiskt
mindretal störtar folken i krig, så länge som
avgörandet beror på hemliga rådslag inom en liten krets
av sändebud och regenter, av vilka de senare kanske
redan befallt mobilisering medan underhandlingarna
pågå. De flerstädes böljande tankarna om att detta
krig måste bli Europas sista, komma helt visst att
samla sig just på problemet om att helt och öppet
flytta ansvaret för krigen till folken själva. Om så
sker, då kan man hoppas att den inom folkens djupa
lager rådande och växande fredsviljan skall taga
makten från nationalismen för att hindra
krigsutbrotten. Är däremot kriget redan en verklighet, då se
vi att även socialister alltjämt upptändas ej blott av
patriotism, nej, av nationalism.
Denna skiljer sig från patriotismen allra mest däri,
att patriotismen framför allt vill att det egna folket
skall handla rätt. Men nationalismens lösen är: »rätt
eller orätt, mitt land framför allt». Patriotism blir
i regeln fredförande, nationalism krigförande.
* Ur samma synpunkter hade den 90-åriga unionsstriden
blivit förd. Sverige hade svårt att ej i Norge se ett
lyd-iand så som det förlorade Finland varit; Norge fruktade
att åter bli ett lydland, som det under Danmark varit. Ur
denna grund växte så väl den svenska högerns som den
norska vänsterns hårdnackat rätthavande nationalism, som
från vardera sidan drev sprängkilar in i unionen, så att
den måste brista. Hade nationalismen å båda håll varit
mindre kortsynt, kunde unionen utvecklats till en enig
kraftsamling i och för skydd mot yttre faror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
