Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. Ti
att erkänna Norges själfständighet. Att af den krigsstyrka,
som kunde samlas vid gränsen, knappast 18,000 man voro marsch-
dugliga, att förråden voro så illa försedda, att icke ens denna
styrka kunde hållas samlad någon längre tid på ett ställe, att
vintern var ovanligt sträng och alla vägar snöfyllda, detta allt
betydde föga i den chauvinistiska mängdens ögon. Man kunde
ju godt lefva, sade man, af de magasin, som funnos i de stora
svenska landskap, man skulle eröfra.! Prinsen själf bör emel-
lertid fritagas för delaktighet i denna äfventyrliga krigsplan.
Att med norska hären gå anfallsvis till väga — hvilket Fredrik
VI befallt den 28 december — vore detsamma, skrifver han i sin
dagbok, som att fordra, att allt sättes på spel, de sista
resurserna, landets hela välfärd. Intet skulle glädja Ponte
Corvo, tillägger han, mera än om norrmännen gjorde sig skyl-
diga till detta fel. »Ingen invasion från norska sidan bör be-
farass, skrifver reservarméens generalstabschef Gyldenstolpe i
sin journal, den 26 februari, »midt under sin synbara galenskap,
om jag får nyttja detta ord, kan (prinsen) icke våga det »
Och om jag icke bedrager mig är (han) mera böjd för intriger
än för vapenbragder.»
Ingen kunde heller bättre än prins Kristian känna, hur
mycken sanning det låg i de rosenröda målningar, han med rask
pensel dragit upp i sina tal och proklamationer vid beskrifnin-
gen af Norges resurser. I stället för att anfalla fruktade han
också snarare att själf blifva anfallen. Hans förhoppning om
en lycklig utgång af krisen hvilade nämligen till minsta delen
på tilltro till landets militära styrka; alltjämt var det den
utländska politikens växlingar, som skulle bereda Norge fram-
gång. Trots de varningar, han erhöll från sin frände Fredrik
VI, trodde han nämligen fullt och fast, att han, genom bevil-
jande af storartade eftergifter i fråga om handel och sjöfart,
skulle draga engelska regeringen öfver på sin sida, i hvilket fall
Sverige säkerligen äfven skulle mista de öfriga allierade mak-
ternas understöd. Men för detta ändamål var det också nödvän-
digt, att han förhöll sig absolut fredligt och öfverlämnade åt
svenskarne att, om de så ville, inskrida med vapenmakt.”
! I »Feldtoget i Norge 1814» (af J. G. Mejdell) finner man ett märkligt
vittnesbörd om huru långt en dylik kammarstrategi kan leda, när fantasien,
parad med fosterlandskänslan, lämnas fria tyglar.
2 Äfven svenska regeringen trodde icke på möjligheten af ett norskt anfall,
(se Alin, Den svensk-norska unionen, bil. 37 b.: Bilaga till protokollet, hållet i .
Kongl. beredningen för krigsärenden den 7 mars 1814.) J. Mankell (Fälttåget i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
