Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Purpurröd i ansiktet störtade genast generalen till sin
häst, höll sig med darrande händer fast vid sadeln, svingade
sig upp, satte sig till rätta, drog därpå värjan och började
kommendera med vidt uppspärrad mun.
»Ställning! Gif akt!» ropade han med dundrande röst.
På landsvägen kom i raskt traf en wienerkalesch,
åtföljd af en skara officerare och en eskort af kosacker. I
vagnen satt öfverbefälhafvaren furst Kutusov och en
österrikisk general. Leende men med någon möda steg Kutusov
ur vagnen. Ett nytt kommandorop ljöd, åter hördes
vapenslammer, och regementet skyldrade gevär. En riktig
dödstystnad inträdde, men så hördes öfverbefälhafvarens svaga
röst helsa regementet, som besvarade hans helsning med
dånande hurrarop. Därpå gick Kutusov med den hvitklädde
österrikaren jämte sitt öfriga följe längs de uppställda
lederna; han stannade emellanåt och riktade några vänliga
ord till officerare och soldater, som han kände sedan
fälttåget i Turkiet. Då hans blick föll på de trasiga skodonen,
skakade han sorgset på hufvudet och gjorde österrikaren
uppmärksam därpå ined en min, som om detta just var hvad
han hade väntat, ehuru han af grannlagenhet afhöll sig från
alla förebråelser.
Närmast öfverbefälhafvaren gick hans adjutant, furst
Andrei Bolkonski, och bredvid denne »långe Nesvizki», en
storväxt, groflemmad stabsofficer med ett vänligt leende
ansikte och de mest godmodiga ögon. Nesvizki ansträngde
sig fåfängt för att hålla sig allvarsam, han narrades
oupphörligt att skratta af en kamrat, en husar, som stinnt höll
ögonen fästa på regementschefens rygg och med orubbligt
allvar gjorde efter alla dennes rörelser.
Då Kutusov kom fram till tredje kompaniet, stannade
han så tvärt, att sviten nästan stötte ihop med honom.
»Nej, se Timochin!» ropade han vid åsynen af den
gamle rödnäste kaptenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
