Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 4 - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 57 —
sådant? ...» utbrast Teljanin, men rösten ljöd klagande,
nästan som en förtviflad bön om tillgift. När Rostov hörde
denna röst, försvunno alla tvifvel, som plågat honom. Han
kände glädje och tillika medlidande med den olycklige, som
stod framför honom, men han måste föra det ärendet till
slut, som fört honom hit.
»Här kan ju folk tänka Gud vet hvad», mumlade
Teljanin, »låt oss gå afsides för att resonnera med
hvarandra.» Han tog sin mössa och gick in i ett annat litet
rum, som stod tomt.
»Jag vet det, och jag kan bevisa det», sade Rostov.
Det ryckte i alla muskler i Teljanins bleka, förskrämda
ansikte.
»Herr grefve, störta icke en ung man i förderfvet!
Här har ni dessa olycksaliga penningar. . . här ... tag dem!»
Han kastade penningarne på bordet. »Jag har en gammal
fader och en moder!»
Rostov tog penningarne och lemnade rummet, utan
att säga ett ord, men i dörren stannade han och vände
sig oöi.
»O, min Gud!» sade han, »huru kunde ni göra något
sådant?»
»Herr grefve!» sade Teljanin, trädande fram till junkern.
»Rör inte vid mig!» ropade Rostov, dragande sig
tillbaka några steg. »Om ni lider nöd, så se här... tag
det här!»
Han kastade penningpungen till honom och rusade ut
ur värdshuset.
5.
Aftonen samma dag egde en liflig diskussion rum i
Denissovs* logis mellan en mängd officerare.
»Jag säger er, Rostov, att ni måste be öfversten om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
