Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Ös £
med de eldfängda ämnena ned i Donau och kommer ända
fram till brohufvudet. Ändtligen kommer generalen själf,
vår käre furste, från sitt högkvarter Mauthern. ’Käraste
vän, den österrikiska härens blomma, hjälten från krigen
mot turkarne! All fiendskap är slut och vi kunna räcka
hvarandra handen; men kejsar Napoleon brinner af längtan
att få lära känna furst Auersperg.’ Kort och godt, de goda
herrarne voro inte gascognare för ro skull: de proppade i
furst Auersperg så många vackra ord, att han är som
förtrollad af den så hastigt uppkomna förtroligheten med
marskalkarne, att han är som bländad af Murats kappa och
strutsfjädrar, att han ser ingenting af allt hvad fienden har
för sig. Den franska bataljonen rusar fram till brohufvudet,
förnaglar kanonerna, och bron — var tagen! Men hvad
som är det kostligaste af alltihopa, det är att den sergeant,
som var posterad vid kanonerna och som på gifven signal
skulle antända minan och spränga bron, att denne sergeant
ville skjuta, när han såg franska trupper springa ned på
bron, men Lannes makade undan hans hand. Sergeanten,
som tydligen var klyftigare än hans general, springer till
Auersperg och ropar: ’Furste, man bedrager er. Ser ni då
inte fransmännen där?’ Murat ser, att saken är förlorad,
om man låter sergeanten tala, och som en äkta gascognare
vänder han sig med låtsad förvåning till Auersperg och
säger: ’jag känner icke igen den i hela världen så högt
ansedda österrikiska disciplinen, om ni tillåter en simpel soldat
tala så till er!’ — Är det inte gudomligt? Ha ha ha! Och
furst Auersperg, som känner sin ära kränkt, låter sätta
sergeanten i arrest. Ni måtte väl tillstå, att denna
’Taborbro-historia’ är ensam i sitt slag. Det är hvarken feghet eller
dumhet . . .»
»Det är kanske förräderi», ifyllde furst Andrei och
tänkte på sina ryska »grårockar» med deras sår, på
kanonernas dunder, men mest på de lagrar, han ville skörda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
