- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
87

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 11 - 12

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 87 —

»Jag talar öppet och som vän till er. Betänk er!
Hvarthän och hvarför vill ni fara, då ni kan stanna kvar?
Ett af de båda väntar er: antingen kommer ni fram ända
till hären, och det blir fred, eller har hela Kutusovs armé
att vänta nederlag och smälek.»

»Jag kan inte döma om det», sade furst Andrei kallt,
»men jag känner på mig, att jag icke får stanna, och
därför beger jag mig åter till hären.»

»Ni är verkligen en hjälte, furst Andrei!» sade Bilibin
och lemnade honom för att påskynda förberedelserna för sin
afresa.

12.

Ännu samma natt for Bolkonski, efter att hafva tagit
afsked af krigsministern, tillbaka till hären, ehuru han icke
visste hvajest han skulle finna den, och alltjämt lopp fara
att uppsnappas af fransmännen på vägen. I närheten af
Etzelsdorf kom han in på en väg, på hvilken ryska trupper
marscherade för brinnande lifvet och i den vildaste
oordning. Vägen var så igenspärrad af fordon, att det var
omöjligt att komma längre i vagn. Furst Andrei tog
därför en häst af en kosack och försökte, hungrig och trött
som han var, att komma förbi forvagnarne och fortare hinna
fram till Kutusov. Med en känsla af förakt såg han på de
ändlösa, oordnade hoparne af soldater, hästar, bagagevagnar
och kanoner, som drogo fram huller om buller och
tillspärrade vägen. På alla håll, så långt man kunde höra, förnam
man vagnarnes skrammel, hjulens gnisslande, hästtramp,
pisksmällar och råa skällsord och svordomar. De officerare,
som ledde tåget, rusade än fram, än tillbaka, men i detta
tumult voro deras röster för svaga för att höras, och man
såg på deras miner, att de nästan förtviflade om att kunna
få någon reda i denna förvirring.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free