Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 182 — .’
vid diket. Den ene, med hvit fjäderbuske på hatten, föreföll
honom bekant, men den andre, som red en vacker fux,
kände han ej. Denne senare red fram till diket, gaf hästen
sporrarne och satte öfver det med lätthet, hvarvid den lösa
jorden kastades upp af hästhofvarne. Därpå vände han tvärt
om hästen, satte öfver diket igen och vände sig med en
vördnadsfull åtbörd till ryttaren med den hvita fjäderbusken,
tydligen uppmanande honom att göra detsamma. Den
ryttare, hvilkens gestalt föreföll Rostov bekant, och som
ofrivilligt fängslade hans uppmärksamhet, gjorde eii nekande
rörelse med hufvud och hand, och på denna rörelse kände
Rostov igen sin beklagansvärde, afgudade kejsare.
»Nej, det kan icke vara han! Så ensam midt på fältet!»
tänkte Rostov. Men i detsamma vände ryttaren på hufvudet
och Rostov kände igen de drag, som han så högt älskade
och som voro så djupt inpräglade i hans själ. Kejsaren var
blek, hans kinder och ögon voro insjunkna och ihåliga, men
det lidande uttrycket förlänade hans ansikte endast så
mycket större tjusningskraft.
Rostov var lycklig, ty han hade dock nu fått visshet,
att ryktet om, att hans kejsare var sårad, icke var sant;
men framför allt var han lycklig för att han fick se honom.
Han visste, att han kunde närma sig honom, ja, att det till
och med var hans plikt att framföra till honom Dolgorukovs
budskap. Men som en förälskad yngling darrar och bäfvar,
när han skall säga sin älskade hvad som ständigt är hans
nätters dröm, och skyggt ser sig omkring, liksom för att söka
hjälp, då det efterlängtade ögonblicket kommit och han står
öga mot öga med henne, så visste icke heller nu Rostov,
huru han skulle kunna närma sig till kejsaren, och det ena
skälet efter det andra dök upp för honom, hvarför det var
otillbörligt, opassande och omöjligt. »Huru kan jag väl
begagna detta tillfälle, då han är så ensam och nedtyngd af
sorg? Och hvad skall jag kunna säga honom, då hans blotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
