Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- - 238 -
Furst Andrei gick orolig af och an i rummet. Stönandet
hade nu upphört, ännu några sekunder förgingo, och så ljöd
med ens ett förfärligt, genomträngande skri.
»Det är icke hon — hon kan icke skrika så där»,
tänkte furst Andrei och rusade fram till dörren. Skriket
hade nu upphört, och han hörde den späda rösten af —
ett barn.
»Hvarför har man ett barn där?» var hans första tanke.
»Ett barn? Hvad vill det säga? Hvad har barnet där att
göra? Eller skulle det vara hennes barn?»
Knappast hade han fattat den glädjefulla betydelsen af
dessa späda ljud, förr än tårarne stego upp i hans ögon,
och stående med båda händerna stödda mot fönsterbrädet
brast han i en krampaktig gråt.
Då gick dörren upp och läkaren kom ut ur rummet
utan röck och med upp vikna skjortärmar; han var blek och
det ryckte i hans ansiktsmuskler. Furst Andrei vände sig
om mot honom, men läkaren bara gaf honom en förvirrad
blick och gick vidare, utan att säga ett ord. Härpå kom
en kvinna ut, men då hon blef furst Andrei varse, stannade
hon tveksam på tröskeln. Han gick nu själf in i rummet.
Där låg hans hustru i samma läge, som han hade sett
henne för knappast fem minuter sedan, men -lf| död! Och
trots de brustna ögonen och hvita kinderna låg öfver det
veka, barnsliga ansiktet ett klagande uttryck,, som tydligt
tycktes säga: »Jag höll af er.alla, och jag har icke gjort
någon något ondt, och hvad ha ni ändå gjort med mig?»
Men i ett hörn af rummet låg i Marja Bagdanovnas
darrande händer en liten späd, naken människovarelse.
Två timmar senare trädde furst Andrei med sakta steg
in i sin faders arbetsrum. Den gamle visste redan allt.
Han stod vid dörren, och när den gick upp, slog han sina
gamla, darrande armar omkring sin son och grät och snyftade
som ett barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
