Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 398 -
Och han talade i en ton, som lät höra, att ingenting
skulle kunna förmå honom att ändra sitt beslut.
Furst Andrei förstod, att hans fader hoppades, att hans
kärlek till Natalia icke skulle uthärda profvet af ett års
väntetid, eller att han själf skulle dö inom denna tid. Han
beslöt därför att efterkomma sin faders önskan, men dock
skulle han fria först och öfverenskomma med Rostovs att
uppskjuta bröllopet på ett år. Efter att ha varit borta tre
veckor från den sist omtalade kvällen hos Rostovs, kom furst
Andrei därför tillbaka till Petersburg.
Dagen efter det Natalia haft det nattliga samtalet med
sin moder, väntade hon furst Andrei, men han kom icke,
och dagarne gingo, utan att han syntes till. Icke heller
Peter visade sig hos Rostovs, och Natalia, som icke visste,
att furst Andrei hade rest till sin fader, kunde icke förklara
för sig hans bortovaro.
Så förgingo tre veckor. Natascha ville aldrig lemna
hemmet, utan smög omkring i rummen sorgsen och tyst
och grät ibland i ensamheten, i synnerhet om nätterna. Hon
kom nu heller icke in på kvällarne till sin mor. Af den
minsta anledning darrade hon och vexlade färg. Det
föreföll henne, som om alla måste veta af hennes svikna hopp
och att man skrattade åt henne och beklagade henne. Om
hon gick till grefvinnan för att för henne utgjuta sin sorg,
brast hon plötsligt ut i gråt, och hon grät som ett
egensinnigt barn, som själft icke vet hvarför det gråter.
Försökte grefvinnan att lugna henne, hörde hon väl på en
stund, men så kunde hon afbryta modern och säga:
»Snälla mamma, säg ingenting! Jag tror ju inte och
jag vill inte tro hvad mamma säger! Det är ju bara så,
att han kom, och nu är han borta . . . borta!» . . . och
hennes röst skälfde och hon hade velat skrika högt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
