Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette delen - 6 - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 437 Uf
Natalia, som suttit och hört på herrarnes samtal,
smittades småningom af deras jaktifver och hoppades lifligt, att
hennes broders Milka skulle utmärka sig.
»Åt hvad håll ligger han med hufvudet?, frågade Rostov,
då han kommit på ungefär hundra stegs afstånd från haren.
Men jägaren hade ännu icke hunnit svara förr än jösse,
anande den hotande faran, reste på sig och satte i väg. I
väldiga språng störtade hundarne efter honom, och alla jägarne
följde efter, knappast själfva vetande hvart vägen bar.
Haren, som nu hade kommit in på en väg, var
tydligen gammal och förslagen: han spetsade först öronen,
lyssnande till allt larmet och seende sig omkring, därpå gjorde
han ett dussintal språng, stannade åter och lät hundarne
komma sig tämligen nära, men så i väg igen.
De båda hundar, som den jägare hade med sig, hvilken
först uppspårat haren, voro denne närmast, men så kom
Jelagins Jersa plötsligt flygande som en pil, hann upp haren
och gläfsade efter honom, men gjorde i detsamma en väldig
kullerbytta; härigenom fick haren några stegs försprång. Men
nu kom bakom Jersa den svartfläckiga Milka i långsträckt
språng och satte som ursinnig eftèr haren.
»Milka! Milka!» skrek Nikolai triumferande, då det
syntes, som om tiken genast skulle komma att hinna haren,
men huru hon än ansträngde sig, var haren ändå framför
henne. Nu hade också Jersa åter kommit med i jakten,
men liksom om hon visste, att hon skulle komma att förfela
haren igen, stannade hon efter några sekunder. Jelagin skrek
som en förtviflad: »Jersa lilla! Jersa lilla!» men Jersa hörde
honom icke.’ Haren hade nu kommit in på ett åkerfält,
och här satte han i väg i en fåra så, att hvarken Jersa eller
Milka kunde hinna fatt honom.
»Bugoj! Pojken min! Klappadt och klart — framåt
marsch!» skrek nu farbror, och hans vanskapliga hund sträckte
på benen så att han snart var jämsides med, ja, till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
