Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - 10 - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 47« fp
vänner visste, redan hade varit gift i två år. Han hade
då legat med sitt regemente i Polen, och en polack, med
hvilkens dotter han hade knutit en kärleksförbindelse, hade
tvungit honom att gifta sig med henne. Emellertid hade
han snart öfvergifvit sin hustru och mot en penningesumma,
som han lofvat sin svärfader, betingat sig rättigheten att få
gå och gälla som ogift. Mycket belåten med sin ställning
var Anatol fullt öfvertygad därom, att han icke kunde lefva
annorlunda, än han lefde, och att han aldrig hade gjort något
ondt. Han hade aldrig någon tanke på den betydelse hans
beteende kunde hafva för andra eller hvilka följder det kunde
medföra för honom själf. Liksom ankan är skapad för att
simma, så trodde han sig skapad att årligen göra af med
30,000 rubel och att intaga den främsta platsen i societeten.
Hans tro därpå var så fast, att han menade, att äfven
andra, så snart de hade lärt känna honom, måste hysa samma
tro och därför hvarken kunde förvägra honom främsta
platsen eller de penningar, som han utan en tanke på
återbetalning lånade af hvar och en, som kom honom i vägen.
Han var icke spelare, åtminstone tillhörde han icke dem,
som spelade bara för vinstens skull. Han var icke heller
äregirig, så att det var honom alldeles likgiltigt, hvad man
tänkte och talade om honom. Det enda han frågade efter
var ett obundet lif och kvinnorna, och då det enligt hans åsikt
icke låg något otillbörligt i dessa hans böjelser, höll han sig
också för en tadelfri man, som kunde förakta simpla och
dåliga människor och bära sitt hufvud högt. Lättsinniga
människor hafva ju i allmänhet en känsla af oskuld i
samvetet, som de grunda på sitt hopp om förlåtelse, ty »de
många synderna förlåtas den, som älskar mycket».
En af de förste, som närmade sig honom och begagnade
sig af honom för sina ändamål, var Dolochov, hvilken,
såsom vi hafva sett, åter hade uppträdt i Moskva och här
förde ett yppigt lif under spel och vällefnad. Dolochov var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
