- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
503

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - 16

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



»Fatten edra glas — äfven du, Balaga! Mina vänner,
vi ha lefvat gladt och haft mycket fyr för oss tillsammans,
men nu är det slut med det. Jag reser till utlandet, och
— adjö med er, gossar! Er skål!»

Och med ett högljudt »hurra!» tömde han glaset och
kastade det till golfvet.

»Ers excellens skål!» ropade Balaga, drack ur glaset
och torkàde sig åter om munnen.

»Nu är det tid att vi ge oss i väg», ropade Anatol,
och Balaga ämnade aflägsna sig. »Nej», hindrade honom
Anatol, »sätt dig ned — vi ska’ göra vår bön först.»

Alla satte sig ned för ett ögonblick, stodo så upp igen
och gjorde korstecknet. Josef, Anatols betjänt, räckte
honom resväskan och sabeln, och alla gingo ut i tamburen.

»Hit med en pels!» ropade Dolochov. »Rappa dig —
spring till Matrona och bed henne att jag får sobelpelsen.
Jag vet, huru det brukar vara vid enleveringar. Hon
kommer utspringande, halfdöd af rädsla, som hon går och står.
Men så in i pelsen och fort upp i släden med henne!»

Betjänten kom tillbaka och hade med sig en räfskinnspels.

»Ditt dumhufvud! Jag sade ju en sobelpels. Hallå,
Matroschka — hit med min sobelpels!»

En vacker zigenerska med glänsande svarta ögon och
blåskimrande svart hår kom klädd i en röd schal hoppande
ut i tamburen med en sobelpels på armen.

»Se här, tag den», sade zigenerskan,’ som tydligen var
rädd för Dolochov. »Jag tänker visst inte gråta efter den.»

Utan att gifva henne något svar tog Dolochov
räfskinns-pelsen och kastade den omkring Matrona.

»Se så!» sade han till Anatol, »och så så här!» och
han drog upp kragen på pelsen så högt, att endast en liten
del af hennes ansikte var synlig, »och till sist så här!» och
han knuffade henne fram till Anatol, som tog henne i
famnen och kysste henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0507.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free