Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 594 —.
ty den bar lätt, och på hela regementet fanns icke hans
like i snabbhet. Rostov tänkte på sin häst, på doktorns
fru och på sommarmorgonens friska skönhet — på den
förestående faran offrade han icke en enda tanke.
Förut hade Rostov känt fruktan, då en
sammandrabbning förestått, men nu kände han icke det ringaste spår af
ängslan eller oro. Hade han vant sig vid elden? — Nej,
man kan i allmänhet icke vänja sig vid faran, men han
hade lärt sig, att man ingenting vinner med sin oro. Han
hade vant sig att vid ett handgemäng tänka på allt annat
med undantag af det, som för stunden låg närmast till
hands — den personliga faran. Så mycket han än
bemödade sig att se den hotande döden stinnt i ansiktet, och
huru mycket han än beskyllde sig själf för feghet under den
första tiden af sin krigarebana, kunde han icke i detta
afseende befalla öfver sig själf. Med åren hade dock nu en
förändring inträdt. Han red nu jämte Iljin mellan björkarna
med en så sorglös och lugn min, som om han varit ute
på en promenadridt; än strök han bladen af de grenar han
nådde med handen, än stötte han hästen i sidorna med
sina fötter, än räckte han utan att vända sig om sin urrökta
pipa åt den husar, som red närmast bakom honom. Det
gjorde honom ondt, när han såg på Iljin, ty både af hans
ansikte och af hans ifriga och osammanhängande tal märktes,
att han pinades af oro. Rostov kände af egen erfarenhet
till detta pinsamma sinnestillstånd, hvari den unge kornetten
nu befann sig, och han visste, att det icke fanns något
annat botemedel däremot än tiden.
Knappast tittade solen fram genom en smal strimma
mellan molnen nere vid horisonten, förr än vinden lade sig
alldeles till ro, som om han icke vågade eller ville störa
morgonens ljufva frid efter det föregående ovädret, pen
djupa tystnad, som rådde rundt omkring i naturen, afbröts
endast genom att ännu någon gång då och då en regn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
