Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde delen - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 637 —’
och jag hafva blifvit osams med hvarandra. Du ser ju nu,
att jag hvarken bryr mig om dig eller fransyskan.»
Den ena hälften af dagen tillbragte prinsessan Maria
hos sin lille brorson, följande med hans lektioner i öfriga
ämnen och själf meddelande honom undervisning i ryska
och musik; under den andra hälften läste hon eller
samtalade med sköterskan eller med de »gudsbarn», som många
gånger kommo insmygande till henne bakvägen.
På kriget tänkte prinsessan Maria så, som alla kvinnor
bruka tänka på krig. Hon var bekymrad för brodern och
fasade för krigets grymhet, som tvingar människorna att
mörda hvarandra; hon kunde icke förstå, hvartill krig vore
behöfliga, oaktadt Desalle, som mycket lifligt intresserade
sig för det nu pågående kriget, sökte att förklara för henne
sina åsikter, oaktadt »gudsbarnen» med fasa talade med
henne om Guds dom öfver »Antikrists» uppträdande, och
oaktadt Julia, som nu var gift med furst Boris Drubetskoi,
åter hade upptagit brefvexlingen med henne och från Moskva
tillskref henne patriotiska bref.
»Jag skrifver till er på ryska, min dyra väninna!» skref
Julia, »ty jag hatar alla fransmän äfvensom deras språk, så
att jag icke mer tål höra det. Här i Moskva äro vi alla
fulla af entusiasm och tillgifvenhet för vår tillbedde kejsare.
— Min stackars man har att utstå många försakelser och
hunger på usla bykrogar, men de underrättelser jag för
öfrigt erhåller entusiasmera mig allt mer och mer. Ni har
säkert hört talas om Rajevskis hjältedat — huru han
omfamnade sina båda söner och sade: »jag vill falla med er,
men vi skola icke vika tillbaka!» Och ehuru fienden var
dubbelt så stark som de våra, veko de icke tillbaka. —
Vi förnöta tiden så godt vi kunna. Aline och Sofie äro
hela dagarne hos mig, och vi stackars enkor efter lefvande
män sitta och plocka charpi och tala om allvarliga saker.
Endast ni, käraste väninna, fattas oss . . . o. s. v.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
