Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde delen - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sp 724 —
och musik utför backen och spärrade alldeles vägen för
Peters vagn. Han befann sig i ett slags hål väg, där
utrymmet var knappt, men lät kusken köra åt sidan så långt
som möjligt och hålla stilla, för att ryttarena skulle
obehindradt komma förbi. Solstrålarna trängde icke ned i
hålvägen, och det var därför kallt och fuktigt där, men himlen
var alldeles klar öfver Peters hufvud, och kyrkoklockornas
klang nådde fortfarande hans öra. Strax bredvid Peter höll
en vagn med sårade soldater. En af dem, en gammal
krigsbuss med armen i band, höll sig med den friska armen
fast vid vagnen och satt och betraktade Peter.
»Hallå, landsman! Tänker man lassa af oss här, eller
släpa oss ända till Moskva?» frågade han.
Peter var så försjunken i tankar, att han icke hörde
frågan. Hans ögon voro omedelbart fästa på den vagn,
bredvid hvilken han stod och på hvilken två sårade sutto
och en tredje låg. Den ene af dem, som sutto upprätt,
var sårad i kinden; hans hufvud var ombundet med trasor,
och ena kinden var mycket starkt svullen, så att mun och
näsa hade vridits åt sidan. Mannen såg upp till kyrkan
och gjorde korstecknet; den andre, en blek ljushårig rekryt,
såg på Peter med ett godmodigt leende; den tredje låg
framstupa i vagnen, och man kunde icke se hans ansikte.
Nu kommo sångarena tågande förbi det ställe, hvarest
Peter höll. »Ack, förloradt, förloradt är lifvet, där vi tåga
i främmande land», sjöngo de, och med deras toner blandade
sig klockklangen. Soldaten med svullna kinden gaf dem en
vresig blick.
»Såna gröngölingar!» utbrast han.
»Det är inte bara soldaterna nu, som måste slåss, utan
man skjutsar fram bönderna också», sade den andre, med
ett sorgset leende vändande sig till Peter. »Man frågar
inte mycket efter lof . . . hela folket måste fram . . . och
så heter det jämt: Moskva. Men allt får väl ett slut . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
