- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
863

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde delen - 20

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

m 863 -

»Hugg ned honom! Den förrädaren måste dö, så att
han icke mer vanärar det ryska namnet!» skrek
Rostoptschin. »Hugg ned honom! Jag befaller det!»

Då massan såg generalguvernörens vredgade åtbörder,
utan att till följe af sorlet kunna höra hans ord, uppstod
för ett ögonblick inom den en stark rörelse, men som strax
åter afstannade.

»Herr grefve», sade Vereschtschagin, med skygg, men
något teatralisk röst, då ett ögonblicks tystnad hade
inträdt, »herr grefve, Gud står öfver oss båda! ...»

»Hugg ned honom! Jag befaller det!» upprepade
Rostoptschin, hvilken plötsligt hade blifvit lika blek som
Vereschtschagin nu åter var.

»Gevär ut!» kommenderade officern och drog själf
sin sabel.

En annan ännu starkare rörelse uppstod bland
folkmassan, som kom de första lederna att vackla fram och
tillbaka. En lång karl med ett stenhårdt ansiktsuttryck
stod bredvid Vereschtschagin.

»Hugg ned honom!» sade officern nästan hviskande till
dragonerna. En af soldaterna greps plötsligt af raseri och
gaf Vereschtschagin ett slag öfver hufvudet med sin slöa
sabel.

»Ah!» skrek Vereschtschagin, liksom förvånad och såg
sig förskräckt omkring som om han icke begrep, hvilken
afsikt man hade med honom. Ett likadant skri." àf förvåning
och fasa hördes äfven från folkmassan.

»O, herre Gud!» hördes någon medlidsamt ropa. Men
i detsamma höjde Vereschtschagin ett högljudt rop af smärta,
och detta rop blef tecknet till hans undergång. De känslor
af mänsklighet, som hittills hållit den upphetsade mässan
tillbaka gåfvo plötsligt vika, och det redan till hälften
begångna brottet måste nu hafva sin gång. Ett ursinnigt
tjut kväfde det sista medlidsamma mumlet, och likt en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0867.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free