Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde delen - 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pi|il 870 —
kabbalistiska betydelsen af hans namn, men att han, »L’Russe
Besuhov», skulle vara utsedd att sätta en gräns för »det
apokalyptiska djurets» våldsamhet, förekom honom blott som
en dröm, som utan att knappt lämna något spår efter sig,
flugit genom hans hjärna.
Men hans tankar togo en annan riktning sedan en
stund, då han mötte Rostovs vid deras bortresa och Natascha
hade uttryckt sin tillfredsställelse öfver att han stannade
kvar; det uppgick för honom med allt större • klarhet, att
han borde stanna kvar och utföra det, hvartill han af ödet
var bestämd; han fick icke skona sig, han fick icke stå
tillbaka för någon annan af fosterlandets försvarare. Och så
hände det att hvad som förut förefallit honom endast som
en möjlighet nu hade blifvit något som med nödvändighet
måste ske, han måste stanna kvar i Moskva och döda Napoleon
för att göra ett slut på Europas olyckor, till hvilka enligt
hans åsikt Napoleon ensam var skulden.
Klockan var 2 på eftermiddagen, och fransmännen hade,
enligt hvad Peter visste, tågat in i Moskva, men i stället
för att handla satt han endast och grubblade på sin plan.
Det var dock icke det sätt, hvarpå han skulle bringa
Napoleon om lifvet, som sysselsatte hans tankar, utan fast mer
hans egen död, som han skulle fä lida för sin handling.
Plötsligt gick dörren upp, och på tröskeln visade sig
Makar, hvars vanliga skygghet nu tycktes vara alldeles
försvunnen. Nattrocken var uppknäppt, hans ansikte rödbrunt
och vidrigt, han var tydligen berusad. Han såg något
förlägen ut, men gick dock raglande fram till Peter.
»De blefvo rädda», sade han själfbelåtet med hes röst.
»Jag sade åt dem: jag ger mig icke, jag sade . . . var det
inte rätt, herrn?»
Han blef i detsamma varse pistolen på bordet, kastade
sig öfver den och skyndade ut med den i rummet. Gerasim
och portvakten skyndade efter honom och försökte rycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
