Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte delen - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—- ioo944 —
männen mycken oro och besvär. Att de måste bevaka
marskalk Junots knifvar och gafflar begrèpo de, men
hvarför de, som själfva hungrade och frösö, skulle bevaka
hungrande och frysande ryska fångar var soldaterna obegripligt
och motbjudande, och därför visade de sig synnerligen
fiendtliga mot fångarna.
På tredje dagen, efter det de lämnat Moskva, fick
Karatajev feber, och ju svagare han blef, desto lärigre
aflägsnade sig Peter från hononi. Han hade under
fångenskapen fått klart för sig, att .människan är skapad för
lyckany att lyckan ligger hos henne själf och att all olycka
kommer icke af brist, utan af öfverflöd. Men nu under
de tre sista veckorna hade han upptäckt en ny, tröstande
sanning. Han fann, att liksom det icke finnes någon
ställning i lifvet, hvari människan är fullkomligt lycklig och
fri, så finnes det icke heller någon belägenhet, hvari hon
är absolut Olycklig och ofri. Det värsta af allt, ehuru han
då ägnade föga uppmärksamhet däråt, var hans bara,
såriga fötter. Hästköttet var smakligt, dagarna voro varma,
och om nätterna värmde man sig vid elden. Men då han
på andra marschdagen betraktade sina fötter, trodde han
det knappast vara möjligt för honom att gå längre. När
de andra reste sig och anträdde marschen igen, linkade
dock äfven han med.
Han såg och hörde icke, att man sköt de fångar, som
icke orkade släpa sig fram med de andra, ehurü redan
öfver ett hundra på detta sätt blifvit bragta om lifvet, han
tänkte icke på Karatajev, som med hvarje dag blef svagare
och tydligen raskt närmade sig samma öde, och ännu
mindre tänkte han på sig själf.
»Gif akt!» hördes plötsligt en röst ropa, och i
detsamma sågo fångarne några eleganta ryttare närma sig.
»Kejsaren! Marskalken! Hertigen!» gissade man då
en afdelning kavalleri red förbi och efter den kom en vagn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
