Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— IOO-l —
lilla häftet och började åter läsa däri. För den femte
Oktober stod det skrifvet:
»Mitja uppförde sig i dag illa vid bordet, hvarför pappa
sade till, att han icke skulle få något af pastejen, och han
satt och såg på med en så ömklig och begärlig min, när
de andra åto, att det gjorde mig riktigt ondt om min lille
gosse. Jag tror att detta slags straff endast tjänar till att
väcka begär och missundsamhet hos de små. Jag måste
fråga Nikolai hans tankar om den saken.»
Han lade åter ifrån sig boken, gick fram till henne och
såg in i hennes strålande ögon, som blickade tillbaka med
en stum fråga, om han gillade hvad han nu senast hade
läst. Men hon behöfde icke något svar af honom, hon kunde
af hans fuktiga blickar se den aktning och den vördnad han
hyste för henne och för det allvar, hvarmed hon ägnade sig
åt deras barns uppfostran.
»Kanhända har jag icke bort vara så sträng och så
pedantiskt noggrann», tänkte Nikolai; »kanske var det
alldeles öfverflödigt. Det är nog bäst, att jag hädanefter
öfverlämnar åt Maria att vaka öfver barnens uppfostran, hon
förstår det mycket bättre än jag, och hålla mig själf till mina
bönder, hästar och hundar.»
Om Nikolai hade kunnat analysera sina känslor, skulle
han hafva funnit, att den förnämsta orsaken till hans ömma,
med icke så liten stolthet uppblandade kärlek till sin hustru
låg i en känsla af förvåning öfver hennes andliga
öfverlägsenhet. Han var stolt öfver, att hon var så begåfvad och
så kunskapsrik, och åtminstone inom sig själf, men äfven
stundom inför andra erkände han, huru obetydlig han var
i detta hänseende jämförd med henne. Så mycket mer
gladde han sig öfver, att hon icke blott tillhörde honom med
alla sin själs rika skatter, utan, och det kände han allt
tydligare och tydligare för hvarje år som gick, utgjorde en del
af hans eget väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
