Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kriget och dess släktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så kom det till, att han en dag, i stället för att
som annars ställa upp sina tennsoldater, spänna på
sig sitt svärd och sätta sin blanka hjälm på
huvudet, helt sonika stegade ut i skogen, som
började strax intill hans föräldrars hus i
stadens ena utkant.
Han ville helt enkelt gå så långt in i skogen, att
det var omöjligt att längre höra ett ord om krig
-- och så skulle han säga till mamma, att det
verkligen fanns en sådan plats på jorden i alla
fall.
Allt längre och längre in i skogen vandrade
Karl Axel. Hyggena togo slut. Gran och fur reste
sig allt tätare och tätare, understundom blandade
med snår av enar.
Allt blev så förunderligt stilla omkring gossen.
»Här», tänkte han till slut och slog sig ned på
en mossbelupen sten. »Här är då freden.»
Och där satt han och riktigt njöt.
Men rätt som det var, dånade det väldeliga i
skogen -- det lät, som om en ångvält skulle komma
rullande.
»Vad kan det vara? » undrade han och kände
sig riktigt hemsk till mods.
Då skymde det för solen. En väldig jätte,
iklädd stålrustning, svärd och gevär, kom gående
med långa steg och vapenrassel. Gevärets pipa
var lång som Eiffeltornet, och dess lopp hade en
sådan kaliber, att ett femvåningars hus gott kunde
hava tjänat som kula. Svärdets skarpslipade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
