Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och dess släktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spets var blank som månglitter på havet, och
handen, som höll om fästet, hade hår som liknade
vassen vid sjöstranden.
»Jag är Kriget», dundrade jätten.
»Fi – fi – finns du här?»
»Jag finnes överallt, varest Livet finns»,
mullrade Kriget. »Det är min stora hemlighet. Livet
bekrigar Döden. Men Livet är rörelse, Döden är
stillastående – och därför, Karl Axel, finnes
Kriget överallt, där rörelsen går fram.»
Så sade Kriget.
Därpå drog han åter bort sin sköld från solen
och nickade till gossen på stenen.
»Se på mig», fortsatte han, sedan det blivit ljusare.
»Se på mig. Jag är det modärna, mänskliga kriget.
Jag är teknikens fulländning i vår
tid. Jag är kulsprutornas, luftskeppens, den
trådlösa telegrafens, undervattensbåtarnas och
jättekanonernas krig.
Jag är människornas krig.
Du kan tycka jag är hård och grym, – det
är jag också, jag medgiver det. Och jag vill ej
ursäkta mig. Blott en sak vill jag bedja dig om
– du är en människa och känner till alla riken;
du är herre över djur-, växt- och stenriket. Jag är
blott en slav hos människan. Jag beder dig, ty
jag är trött, så trött och överansträngd, som jag
aldrig har känt mig förr, nämn mig en plats, där
freden råder, att jag där måtte kunna få mig en
stunds välbehövlig vila.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
