Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och dess släktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
» Nere i gruvan - eller än längre ned i jorden», föreslog Karl Axel.
Med åtskilligt besvär, ty det var ganska trångt,
kommo de två nu långt, långt ned under jordens
yta, mitt in i fasta berget, där ingen levande varelse
fanns och yttervärlden var fjärran.
Här cirkulerade det så kallade jordvattnet,
löste upp bergarternas salter och steg åter mot
jordens yta, medtagande dessa i löslig form. Det
äro de, som giva dricksvattnet dess »goda smak».
Och så hände det, att vattnet trängde än djupare,
att det kom i beröring med de eldhärdar i jordens
inre, som bilda vulkanerna - och vips var
det färdigt. Elden anföll vattnet, som i förskräckelsen
blev ånga, som utvidgade och sprängde
berget med blixt och dunder, eld och brak i det
våldsammaste utbrott.
Ett stycke bort sågo de vissa lösningar, som
ej längre cirkulerade som jordvattnet, utan stodo
stilla. De bildade klara, vattenfyllda blåsor inne
i berget - så kallade »drusrum».
»Här är kanske freden», menade Kriget.
Men deras ögon voro nu skarpa, som synen
alltid blir, då man länge vistats i mörkret, och
bägge kunde de se ned i de klara stillastående pölarna.
Men nej.
Ur lösningarna avsatte sig ideligen de klaraste,
hårdaste kristaller, ametist, bergkristall och röktopas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
