Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kriget och dess släktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och en ljust violett ametist stack upp sitt spetsiga
huvud litet över de andra och sade:
» Ånej, här är alls inte fredligt. Vi, kristallerna,
äro jordens första tecken till liv. Och dessutom
äro vi detsamma i mineralriket, som familjen är
i det mänskliga livet. I lösningen var allt blandat
huller om buller - det är lika som det mänskliga
oordnade samhället. Så bundos vi till kristaller.
Se - huru vi äro formade med fasthet - det
är just familjerna det, och ute i den del av lösningen,
som ej kunde kristalliseras ut - den så
kallade »moderluten», som ännu omgiver oss, där
kretsa de omaka - det är människornas ungmör
och ungkarlar det. Men överallt kämpas och strides
det. Mellan familjerna om platsen, och mellan de
kvarvarande i moderluten.»
»Nej, detta duger icke», sade Kriget. »Här har
jag kväljningar hela tiden.»
Nu var Karl Axel illa ute.
Men plötsligt fann han på råd.
»Hemma på Snusbodgatan bor det en gammal,
gammal gubbe», sade han. »Han är döv, blind
och stum. Dessutom är han lam och ligger jämt
till sängs. Så inte kan han läsa om kriget, inte
höra talas om det och ingenting. Låt oss krypa
in i honom. Där kunna vi få fred.»
Det var Kriget strax med om. Ty han, som rasade
i alla riken, kunde helt naturligt antaga
vilken storlek han ville.
Men i den gamle gubbens ådror dansade vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
