Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och dess släktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ett klingande och ett surrande, så att
de bägge atomerna blevo alldeles yra i huvudet.
Ett bombardemang mot knivbladets järnatomer
utan all like. Där föllo luftens syreatomer in som
från tusende kulsprutor - det var den fuktiga
luften, som sökte att förena sig med järnet till
rost - ty denna är blott järn och syre tillsammans.
Och järnet försvarade sig så gott det kunde.
»Här blir jag då alldeles yr i huvudet», sade
Kriget. »Nej, låt oss återvända till skogen; där
var det i alla fall litet trevligare än här.»
Och vips voro de ute i skogen igen.
Och Kriget, som ju kunde göra sig hur stor och
liten som helst, var nu åter den gamla jätten, väldigt
grov och stor.
Hans huvud nådde högt, högt upp. Han såg
mot himmelen, och full av förtvivlan räckte han
händerna uppåt.
»Finns det då ingen frid på jorden? » sade
han. »Men uppe i molnen då? De segla så fridfullt fram.»
»Bom!» sade Molnet, och en väldig blixt sköt ned.
Ty mnolnet var elektriskt laddat, och Kriget, som
var en väldig metallmassa, verkade som en präktig åskledare.
»Aj», skrek Kriget. »Det var mig en ohygglig
mörsare, aj, vad det svider.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
