Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det förvånade spindelparet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det. En susning i tråden, och människorna störta
sig över varandra, medan kanonerna dåna och
gevärssalvorna smattra.»
»Nej, nu kan det vara nog», menade fru Spindel
och tog sin gemål under armen, »jag tror vi
traska hem till vår lugna enbuske och våra ännu
trådlösa, oskyldiga ungar. Ty vad vi lärt oss nu
är ohyggligt. Människan är ond. Oändligt mycket
ondare än djuren. Hon är alls icke överdjurisk
– nej – hon är underdjurisk. Hon gör en
sak, som aldrig vi djur göra – hon lever i
osämja inom sitt eget släkte. Människa ställer
upp försåt mot människa. Inte göra vi spindlar
så mot varandra. O fy – det var fult. – Nej
men – se där! –»
Fru Spindel höll plötsligt sin man i rockskörtet,
som utgjordes av en stump av en ofullbordad
spindeltråd, pekade framför sig och gjorde tecken
åt honom att hålla sig stilla.
Vad de nu sågo var något underligt.
De hade nått fram till skogsbrynet där, varest
taggtrådsnätet slutade.
Där – under en tät grandunge skymtade de
ett par av de gråklädda männen, som varit med
om att spänna ut trådarna och bulta ned pålarna
på fältet. De sutto dolda av dungens grenar. Nu
sågo de bägge spindlarna, hur en av männen band
fast något vid smaländan av ett långt, långt spö,
och vid detta fastgjorde han en svart, tjock tråd.
Så tände han på tråden, och en gråvit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
