»Det var då förskräckligt, vad glasmästaren kittat fönsterrutorna dåligt», sade mamma och ruskade på huvudet.
Och det var då heller inte underligt att hon såg missnöjd ut, ty rätt som det var skallrade fönsterrutorna som tänderna på en pojke, som fryser så att han skakar.
»Nej, det här står då ingen levande ut med», tillade hon, då det hördes en ovanligt kraftig skräll. »Nervös är man förut av allt barnskriket -- det här till; det blir för mycket.»
Därmed gick hon ut från barnkammaren och till köket, som låg i lä för västanvinden, vilken just nu svepte fram där utanför.
Jöns, tolvåringen, satt emellertid alldeles oberörd kvar. Han hade inte fått några nerver alls, påstod mamma. Och det såg sannerligen rent av ut, som om det där hiskliga skramlet i fönsterrutorna roade honom.
»Brrrr -- bum -- bum burribum», sade rutan.
»Jöns!» presenterade sig gossen artigt tillbaka.
»Tack», skallrade det från rutan. »Jag är åskans broder. Det vill säga», tillade den, »åskans jordiska broder.»
»Jag förstår det», svarade Jöns. »Och du kommer från fältet utanför staden. För där hålla de på med skjutövningar med kanoner.»
»Stämmer», dallrade fönsterglaset.
»Men inte är du väl ändå åskans broder? Jag trodde att åskan var mycket, mycket större och starkare än du?»
»Bom, bom», klirrade rutan. »Det kan väl finnas bröder som äro olika stora. Du har ju en större bror -- Lasse.»
»Ja, det är ju sant», medgav Jöns.
Men rutan fortsatte:
»Det är alldeles sant förresten vad du sade nyss -- vi äro en ovanligt stor släkt, och åskan är störst av oss. Alla ha vi namnet »Ljud» till efternamn; men vi äro ofantligt olika stora och olika till 'utseendet' med förresten alltefter var vi hålla hus: 'Skrik' hos dig, i pianot 'Toner', hos fåglar 'Pip', hos hunden 'Skall', men 'Ljud' är alldeles övervägande. Och av dessa Ljud är åskan störst och kraftigast -- men sedan kommer sannerligen just jag -- kanondundret. Efter följer en rad andra storlekar, bergsprängningsknallen, gevärsknallen, gnistan vid den trådlösa telegrafens station, pistolen och många andra. Och det allra svagaste ljudet, vet du vad det är?»
»N-e-e-ej. Jo, när en knappnål faller? »
»Nej.»
»Att höra gräset växa?»
»Nej. Det är, när en stendöv människa sitter i en alldeles stilla afton och ändå hör samvetet viska.»
»Det skall jag verkligen komma ihåg», sade Jöns. »Men varför hörs du, kanondunder, bättre här än i köket?»
»Därför att vinden är västlig och jag kommer från Wästerfelt. Men också därför, att skotten lossas hitåt. På motsatt sida om fältet åt öster till och lika långt från fältet som hit hörs bullret bara helt litet. Men det är många andra saker som bidraga och som hindra, att man hör ljud tydligt. Har du lust, så göra vi ett experiment. Tag på dig mössan och kom ut på gården.»
Ja, Jöns var tvärt på skivan livad för det förslaget.
Där ute möttes han av Äskans broder, som skakade hans hand så kraftigt att det kändes ända upp i örats trumhinna. Den var redan nu inycket kraftigare än bakom de klirrande fönsterrutorna inne i barnkammaren.
»Pass på!» dundrade Åskans broder.
Och nu såg Jöns hur alla hus, som stodo i vägen mellan gården och skjutfältet, för ett ögonblick trollades ned i jorden.
Nu blev Åskans broder ännu kraftigare.
»Pass på» galldundrade den igen.
Nu försvunno alla träd och skogar, och nakna slätten utbredde sig framför den förundrade Jöns' ögon.
Då blev Åskans broder ännu starkare.
Med ens sänkte sig en tät dimma över nejden.
»Den här tar kål på dig», tänkte Jöns.
Men tvärt om.
»Dåne liksom Åskan bröder», sjöng dånet så att det riktigt skrällde i Jöns' oron.
Dimma trivdes han med; snö likaså, och om natten kände han sig starkare än mitt på ljusa dagen.
Plötsligt var marken alldeles försvunnen. Mellan Jöns och skjutfältet utbredde sig nu havet, och Åskans broder dånade värre än någonsin förr.
»Ser du», skrek den till Jöns, »saken är den, att 'Ljudet' simmar som vågor i luften eller i vågrörelser genom det, som ligger emellan föremålen. Över vattenytor och snötäckta fält simmar jag fram mycket längre än över vanlig mark. Jag vet att på havet ha två människor kunnat tala med varandra, med deras egna röster, icke mindre än 16 kilometer långt.
»Åh!» tyckte Jöns.
»Jo du.»
»Men hur långt hörs nu egentligen kanondunder då, om vädret är gunstigt?»
»Under kriget 1870--71 hörde man i staden Dieppe på natten det dova bullret från kanonerna utanför Paris. Och det var ett avstånd av hela 140 kilometer. Och när Åskans broder gästade Sedan hördes jag ända till Luxemburg, och det är 120 kilometer. Nu hava vi nutidens kanoner och de höras ju längre, och 42-centimeters mörsaren, som är mycket större än jag, dess dunder höres i över 200 kilometer. Men då skall det, som sagt, vara gynnsamma omständigheter.»
Just som den sagt dessa ord small det till så, att Jöns trodde han skulle mista bägge öronen. Förskräckt spratt han till.
Han låg inne i barnkammaren och sov; och mitt på golvet stod lilla bror Gustav och fyrade av en leksakspistol på 100 skott.
Så olika verkar avståndet; Jöns kunde till och med höra knalipulverspistolen brumma:
»Pip, pip, jad äl åstans minsta bjodej.»
