»På sekunden», ropade Karl Erik som svar på sin mammas fråga, om det behagade unga herrn att komma in och äta middag. »På sekunden!»
Nå -- visserligen satte pysen strax benen i gång, de gi ngo som ett par trumpinnar, men i alla fall tog det flera sekunder, ja, ända till ett par minuter, innan han, rödkindad och varm, steg över tröskeln på villan.
Karl Erik var stora karlen, hela elva år, och han hade fått riktig klocka till julklapp förra julen.
Nu så hände det sig, att når kvällen föll på och Karl Eriks ögonlock blevo tunga, och sömnen brett sig över allt och alla -- då hörde gossen, hur en späd och spröd och ivrig stämma talade till honom. Och den där rösten kom från nattygsbordet.
»Du skall inte missbruka mitt namn», sade rösten och talade med väldig fart. Om och om igen yttrade den precis samma mening.
Karl Erik vände på sig i sömnen.
Men rösten lät sig icke nöja med det. Den pep den där satsen om och om igen.
Då blev Karl Erik orolig på rama allvaret.
»Vem är du?» frågade han.
»Jag är sekunden», svarade stämman.
»Jaså, ingenting annat», sade gossen.
»Ahå -- var lagom stor i munnen» ,menade rösten. »Jag är en viktig inrättning -- det är jag, som är tegelstenen i tidens hus. Det är av mig, som var minut är byggd; jag är timmarnas, dagarnas och årets byggnadsmaterial. Allt -- allt är sammansatt av sekunder. Och jag ropade på dig därför, att du sade mitt namn i middags. Jag fruktar nämligen storligen, att du inte har en aning om, vad en sekund är --»
»Jo, det har jag visst det», svarade Karl Erik, »en sekund är det minsta tidsmått som finns -- det är så gott som ingenting.»
»Ja, där ser du! Jag anade således alldeles riktigt. Du vet inte vad sekunden är. ’Så gott som ingenting!’ Har man hört på maken! Tänk bara vad ljuset och elektriciteten hinna med på en sekund. De löpa då 300,000 kilometer långt -- det du!»
»Det där vet jag av», svarade Karl Erik.
Sekunden blev så lång i ansiktet, att det var nära att klockan hade stannat. Men ögonblicket efter hade den återtagit sitt normala arisiktsuttryck, och uret pickade som förr.
Men gömt är icke glömt och sekunden ruvade på hämnd -- ty den ville inte låta Karl Eriks föraktfulla ton bli ostraffad.
»Du tycker jag är liten och obetydlig du», sade den till slut. »Men tänk, hur mycket man hinner att drömma på en sekund!»
»Det vet jag också», avbröt gossen. »Det har jag allt hört talas om. Men sådant där och ljuset och elektriciteten, som du nyss nämnde -- det är så, så overkligt -- nej, jag menar -- ute i verkliga livet -- där är du den minsta av alla tider. Man hinner inte med något på en sekund, det är det jag menar.»
»Tick, tick», pickade klockan och sekunden tänkte:
Det är mycket dumt detta, att folk skall gå och inbilla sig att det lilla vore mindre värt än det stora. I all synnerhet som varje människobarn måste veta att nog var det mera värt än en dromedar eller en jättestor elefant.
Men var skulle den väl finna det slående beviset?
Och just nu fortsatte Karl Erik i sömnen:
»Det behövs tid till allting», sade han. »Men aldrig har jag hört, att man gjort någonting på en eländig sekund.»
Då knäppte det till i klockan. Sekunden kom plötsligt ihåg en sak.
»Hör», sade den, »jag har det. Jag skall bevisa dig, att i kriget uträttas det rent otroliga saker på. en enda sekund. Hela betongbepausrade fästningar kunna intagas på mindre än en sekund.»
Karl Erik skrattade i sömnen.
»Nej -- skarva lagom du -- nog känner man till om belägringar -- det tar veckor och månader -- men en sekunds belägring -- nej, det var för galet.»
Men klockan tickade på, och sekunden höll på sitt.
»En modärn kanon, som med ett enda skott kan smula sönder en fästningsvall av betong, den arbetar inte mer än en sekund», sade sekunden.
»Du pratar», snäste Karl Erik. »Den måtte väl arbeta både i veckor och månader.»
»Nej. Den vilar sig mest. Dess samlade arbetstid är endast en enda sekund», envisades sekunden.
»Ja, kan du bevisa det, då ger jag mig genast», sade gossen.
»Tack på förhand för det», svarade sekunden. »Saken är den ser du, att när ett skott lossas, bildas en väldig hetta och ett oerhört tryck inne i kanonloppet. Och mot sådant står inte ens den allra hårdaste metall sig i längden.»
»Nej, det vet jag», sade gossen.
»Den där värmegraden steg till 2000° Celsius vid det gamla svartkrutet, till 2,400° vid nitrocellulosakrutet men upp till 3,300° när man, som nu, använder detta nya krut, tillsatt med 50 % nitroglycerin. Det blir då både röksvagare än det gamla och mycket kraftigare, ty i de heta gaserna ligger en stor mängd arbete dolt. Jag vet, att det arbete, som i ett vanligt infanterigevär utvecklas till ett skott, är 1,170 kilogrammeter, det vill säga så mycket kraft som det åtgår, att på en sekund lyfta 1,170 kilogram en meter högt -- och det vill till oerhörda krafter för det. Då kan du begripa, vilken kraft det vill till för att slunga ut en svår projektil ur en svår kanon. Och vilken hetta sen -- nej, det är sannerligen inte att undra på att, fastän det är av bästa material och härdat och bearbetat på alla upptänkliga sätt, kanonloppet i alla fall snart slites upp.»
»Hur snart då? Hur många skott tål en kanon?» frågade Karl Erik.
»100 skott», svarade sekunden. »Och då varje skott tager precis 1 hundradels sekund för att löpa loppet, så ser du, att jag har rätt -- en svår kanons samlade arbetstid är faktiskt icke längre än precis en enda sekund. Men så kostar också den sekunden pängar -- må du tro. Hela 250,000 kronor.»
Sekunden tystnade och även Karl Erik teg, överväldigad av det
otroliga han hört.
