- Project Runeberg -  Krigets tekniska sagor för stora och små /
Mistelns spådom

(1915) [MARC] Author: Otto Witt - Tema: War, Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

MISTELNS SPÅDOM.

»Jag undrar om han kommer, jag undrar om han kommer?»

De orden viskade Lisa för sig själv där hon gick och pysslade och sysslade med julbordet i nådens år 1914, det stora världskrigets år.

Lisa var nitton år, vacker och rar, och »han», som skulle komma, var sina par och tjugu år med lyftad panna, käcka blåa ögon och ett par alldeles bedårande mustascher liknande kejsar Wilhelms.

Lisa tyckte om honom. Hon trodde också, att han tyckte om henne -- men, fastän hon gång på gång givit honom tillfälle till det, hade han ännu ej talat om det för henne.

Så underligt -- vad karlar ändå ibland äro tafatta?

Medan hon nu tänkte på detta, föll hennes blick på mistelkvisten, som hängde i julljuskronan.

Det var en idé!

Den dam, som står under misteln, den har en herre rätt att kyssa -- det visste Lisa.

Ja -- hon skulle vänta på honom under kronan --.

Men han dröjde så länge, att Lisa började bli trött, och på det viset kom det sig, att Lisa till slut helt finurligt flyttade kvisten, hängde upp den under en hylla över soffan; och mitt under den satte hon sig. Hon glömde alldeles, att den, som sitter mitt i en soffa, aldrig blir gift.

Nå -- där satt nu Lisa.

Ute sänkte sig kvällen blåare och blåare, modern sysslade med den minste, fadern läste jultidningar inne i sitt arbetsrum och syskonen voro ute. Luften var varm och mättad med ångor. -- Lisa var ung och litet trött efter julvaket. Intet i världen var därför naturligare, än att Lisa somnade in under misteln, där hon satt.

Nu skulle hon väl drömma vackert om den hon tänkte på --.

Ja, det skulle man tycka. Och det i all synnerhet som mistel står upptagen i den »Allra nyaste, underbaraste drömboken », som ett säkert tecken på äktenskap, lika säkert som att samma källa tyder en dröm om myrten till »frieri och kalaser». Så nog skulle man ju tycka, att det skulle ha blivit angenäma drömmar för Lisa under misteltenen.

Men det var år 1914. Och icke ens julängelns vingslag kunde fläkta bort från tingen tankar på kriget -- därför kom det sig, att mistelkvisten glömde vad den »Allra nyaste, underbaraste drömboken» påstod och i stället viskade till Lisa:

»Också jag har min krigshistoria. »

»Du? » undrade Lisa i sömnen.

»Ja. Redan från nordens mytologi, i den gamla gudasagan.»

»Det vet jag», svarade Lisa. »Guden Balder hade haft onda drömmar, som bådade fara. För att skydda honom för ont, tog då hans moder Frigg ed av allt mellan himmel och jord att inte skada Balder; men misteltenen tycktes henne för svag. Den tog hon ej någon ed utav. Sedan roade sig Åsarna att söka såra Balder. Men det lyckades dem ej, ty allting vek undan från Balder utan att skada honom såsom de hade svurit att göra.

Den onde Loke tålde ej ljuse Balder, tog reda på mistelns hemlighet, gjorde en pil av den och lät den blinde guden Had med den skjuta på Balder, vilken av pilen dödades. Allt det där vet jag.»

»Javisst», sade misteltenen. »Men sedan kommer det märkvärdigaste: denna min stamfaders spådom.»

»Mistelns spådom», utbrast Lisa, »den har jag aldrig hört talas om. »

Då berättade misteln:

»När Loke gjort misteln föraktad av gudar och människor och Balder ej kunde fås tillbaka från dödsriket Hel, emedan jättekvinnan Takk vägrade gråta, fast jag och hela världen grät -- det blev senare upplyst, att den jättekvinnan ingen annan var än Loke, som förklätt sig -- då kände min stamfaders sorg inga gränser. Det var då han i en syn såg vapnens hela utveckling genom tiderna. Han hade ju själv varit det första vapnet. Föraktad och avskydd av gudar och människor lär han ha uppehållit sig på en så stenig ö, att ej ens ett grässtrå där fick fotfäste. För sträckande fåglar kvad han sin spådom. »

»Det var alldeles nytt det där», sade Lisa.

»Javisst. Jag tror mig aldrig ha omtalat det förr. Men hör. Den ensamma misteltenen siade: ‘Jag är stamfader till en stor och väldig släkt -- vapnen. Efter mig komma kraftigare sådana. Det kommer knivar, spjut och pilar av trä med spetsar först av sten, senare av metall. Bågen av trä skall snart bli av böjlig och spänstig metall, som klingar, når den spännes, men den skall avlösas av metallröret, som sättes mot skuldran eller hålles i handen. Och då skall en hård sten slungas ur röret förmedelst eld och dunder, och det skall komma svår rök efter. Allt längre och längre skola stenarna kunna slungas. Allt större och större skola de bliva, gjutna av hård metall. Och jag ser väldiga rör lagda på ett par hjul och dragna av hästar. Och de hårda stenarna ser jag slungas med ett dån, så att marken skakar, och de alstra ett regn av eld och en svärm som av hagel. Jag ser hur handvapnen om lång tid skola kasta sin kula omkring fyra hundra gånger så långt som Loke slungade mig mot Balder. Men ändock har jag ej sonat Balders död. Först när de stora slungorna nå runt hela jordens yta -- när en enda jätteslunga med sin kastpjäs bombarderar själva himlen med sådan fart att den återstudsar och krossar slungan -- först då är vite guden sonad och Ragnarök stundar. Intill dess tager jag min bostad som gäst i ekens, lindens och äppelträdets toppar -- dit fåglarna skola föra mitt sega fruktkött. Så länge människor se mig där uppe i träden -- så länge kan ännu vapnen förbättras -- men då jag stiger ned och återtager min plats på jordens yta då -- då stundar Ragnarök.’ -- Så lydde min stamfaders spådom.»

»Men ännu lever du ju i trädens toppar? » frågade Lisa.

»Ja. Och Ragnarök dröjer. Men jag har redan sett, att min stamfaders spådom alltmera besannas. Ty själv gick han endast 10 meter långt, från Lokes hand till Balder. Kastspjutet kunde slungas upp till 25 meter och hade först en spets av stenflisor och så av blank metall. Slungan nådde 80 meter. Bågen, som användes i mitten av 1400-talet slungade pilen cirka 100 meter och armborstet med stålbygel 110 meter, medan den gamla, tunga mynningsladdaren, som stöddes på en gaffel, skickade kulan högst 150 meter och musköten 180 meter långt. Så nöjde sig världen från 1640 till 1857 med geväret, som nådde 250 meter -- -- --»

Här avbröts misteln av Lisa, som var väldigt slängd i historia.

»Således utkämpades 30-åriga kriget, Ludvig den XIV’s, revolutionstidens, Napoleons och till och med Krimkriget med gevär, som förlorade sin verkan på ett avstånd av över 250 meter? » undrade hon.

»Ja», svarade misteln, »det tycks så, om du minnes din historia riktigt. »

»Jo, säkert», svarade Lisa, »jag fick stora A sista terminen. Men säg mig, vad var det som gjorde året 1857 till ett så viktigt årtal?»

»Det var då den släta gevärspipan utbyttes mot den reffiade. Därigenom fick kulan en sakta skruvande rörelse, den så att säga borrade sig genom luften och därigenom utsträcktes i ett enda slag skottvidden till 600 meter. Detta tyckte man var ett underverk, men redan år 1866 uppfann Chassepot ett gevär av 15 millimeters kaliber och dess kula gick 1,500 meter. De tyska Grossgevären vägde 100 gram mindre och sköto 1,800 meter långt. Repetergevären uppfunnos. De avfyrade 16 skott i minuten och nådde 3,000 meter med sina kulor. Och pistolen, det där lilla röret som man bär i handen, som min stamfader också spådde skulle komma, den har utvecklats från 30 till 100, till 250 meter och slutligen till revolvern, som slungar sin lilla kula med susande fart 1,000 meter -- så långt nå de nu.»

»Ja, men hur var det där om fyra hundra gånger avståndet mellan Loke och Balder? » frågade Lisa.

»Det är det nuvarande geväret», genmälde misteltenen. »Ty avståndet i Valhall var 10 meter, som jag nyss sade, medan ett modernt mausergevär slungar sin refflade kula precis 4,000 meter och det är 400 gånger så långt.

»Javisst», sade Lisa. »Men sista delen av spådomen då -- de där kanonerna, som slunga projektiler mot himlen så att de återvända och krossa kanonrören. Det gör ju inte ens 42-centimeters mörsaren, »den tjocka Bertha? »

»Åhnej », skrattade misteltenen; » den mörsaren slungar nog sin jättekula långt -- ungefär 20,000 meter eller så -- men nog bli kanonerna ännu kraftigare och än få vi väl i alla fall ej Ragnarök. Och för resten har jag ju heller ej flyttat ned från trädkronorna till marken ännu. Så det blir nog mera utveckling än. Jag tror att de där kanonerna, som skola komma, helt enkelt äro så starka, att, om kulan slungas ut mot väster, fortsätter den runt jordklotet och slår ned på kanonen österifrån --.»

Nu skrattade Lisa.

Och hon såg så söt ut, där hon satt. Men vem måste inte skratta, när man tänker sig en kanon som biter sig i stjärten precis som en orm.

Just då kom den efterlängtade.

Han stannade och bara såg och såg; så söt var Lisa.

Så böjde han sig ned och tryckte en kyss på den friska munnen.

»Usch», sade Lisa i sömnen.

Men så vaknade hon och såg »hans» trofasta ögon lysa emot sig. Och han sade:

»Säg Lisa, vill du bli min. Jag har sålt en uppfinning, och vi kunna gifta oss när som hälst.»

Så talade han om vad uppfinningen gäll de: en elektrisk kanon, som utgjordes av en solenoid, ur vilken kulan slungades alldeles ljudlöst. Den skulle kunna gå hela 5,000 meter.

Lisa log, sträckte sig upp och bröt en gren av misteln.

Hon kom ihåg Valhalls gamla kastvapen och dekorerade nu den siste vapenuppfinnaren med en kvist av stamfadern.

»Han» såg på kvisten.

»Min lilla flicka är en stor skämtare», sade han.

»Hur så?»

»Jo, då jag ber dig bli min lilla fru, ger du mig ju till svar »ett skott».


The above contents can be inspected in scanned images: 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53

Project Runeberg, Mon Dec 17 15:14:00 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/krigsaga/mistelns.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free