En liten, livlig herre, som bar bjärt gula kläder och hade ett visst flottigt leende över sina välmående drag, presenterade sig för ett par andra herrar, som han träffat på.
Den lille gule var ovanligt pratsjuk och började strax samtal med de bägge andra, av vilka den ene var iförd svarta kläder medan den andre ståtade i ren, vit tennisdräkt.
»Förlåt, förlåt om jag stör», började den gule. »Mitt namn är Sulphur -- mister Sulphur Sulphursson från Sicilien -- fin, gammal släkt, känd sedan jordens allra äldsta tider. Synnerligen berest. Jag har ett par söner, som sköta om vulkanerna uppe på Island, och några döttrar, som äro gifta med plantageägare med svarta slavar nere i Västindien. Detta är den rätt nedstigande linjen av släkten. Så finnes det en mångfald av grenar åt sidan, men de hålla sig mest under jorden -- litet varstans -- -- -- »
»Vad behagas? Om de ligga i löpgravar? He, he, he! Ånej i gruvor, min svarte vän, i gruvor. Dessa grenar av vår familj heta svavelkis, kopparkis, zinkblende, blyglans -- och jag vet inte allt vad --»
»Vafalls? Vad jag har för sysselsättning? Om jag gör nytta för mig. Jag! Var lugn min ärade vite herre! Jag är samtiden till kolossal nytta. Ja, det är jag. Jag är med i kautschukens alla aktiebolag, stor delägare i pyroteknikens alla under såsom raketer, bengaliska eldar, solar och stjärnor, jag har aktier i alla tändsticksfabriker, jag är läkarnes trogne hantlangare, vinfabrikanternas lilla ögonsten, när det gäller att utrota insekter, och jag är huvudfaktor i världens mest använda och begagnade syra. Jag är med överallt, som ni hör, men ändå, mina herrar, är jag mycket angelägen att få till stånd ett aktiebolag, som jag, sedan jag fått höra, om herrarna äro de jag söker, vill föreslå er att just vi tre skola bilda. Och nu, mina herrar, är ordet fritt, och jag vore tacksam, om jag finge bli bekant med era ärade namn och er föregående sysselsättning.»
Den citrongule, livlige herrn slog sig ned, lade det ena lilla runda benet över det andra, tände en cigarr och log lätt, då han såg de andras besvärade miner. Ty den cigarren luktade inte för gott. Den brann med en blåaktig låga, utan synlig rök och spred en frän, skarp lukt.
Den svarte, även han litet rund men större än den gule, reste sig, bockade stelt och hostade fram:
»Jag hör att ni talar svenska. Ni är således bekant även här i landet?»
»Jag ja», svarade mister Sulphur Sulphursson från Sicilien. »Men», tillade han med en suck, »man förföljde och förtalade mig en gång här i landet. Och ännu bär varje svensk man sin högra västficka på en förolämpning mot mig. Det är en liten obehaglig låda, på vilken det står skrivet: »Säkerhetständstickor, utan mister Sulphur Sulphursson från Sicilien och fosfor.»
»Aha, ni är svavlet, mister Sulphur», utbrusto de bägge andra.
»Riktigt, min svarte och min vite broder. Och Sulphur är mitt latinska namn. Så nu torde presentationen från min sida vara fullständig.»
»Tackar förbindligast», sade den svartklädde och nös av röken. »Ja, jag har inte så fin släkt som ni, mister Sulphursson. Jag är, som ni ser av det enkla snittet på mina kläder 'made in Sweden', helt enkelt hemmagjord. Mitt stamträd växte uppe i Norrland, och hela min släkt har arbetat med att sovra järnet ur malmerna där uppe, att smälta det, och så har jag --»
»Halt», avbröt mnister Sulphur, »jag tror knappast att ni duger. Nej, ni är ej den rätte. Ser ni, ni är för svart. Min man bör vara mörkbrun. Absolut! Jag gillar ingen annan. Ni ursäktar väl -- men smaken är ju så olika. Ni förstår: leve specialiteten! Saken är den, att ni är litet för hårt bränd. Men har ni inte en bror, som aldrig varit värre ute än för omkring 300 grader i milan i den norrländska skogen? Som kolades i starkt upphettad vattenånga och därför kom till att innehålla mera väte och syre än ni? Den, ser ni, den skulle passa mig alldeles förträffligt i mitt nya bolag.»
Den svarte, som var det vanliga träkolet, bugade sig ånyo, nös en gång till och sade:
»Jag skall ögonblickligen anmoda min mörkbrune broder att skynda hit.»
Därpå försvann han, och den tennisklädde tog till ordet:
»Jag börjar ana, vad ert bolag rör sig om. Och jag förstår, att ni vill veta, om jag hör till kali eller natrongrenen.»
»Riktigt. Ty som ni vet är jag den enda oföränderliga av de tre parter, som nu behövas. Svavel är alltid svavel. Men kolet kan vara av olika kvalitet och likaså ni, ty ert namnn är ju Salpeter, icke sant? Och nu ville jag blott veta: till vilken gren av släkten hör ni? Är ni natronsalpeter duger ni ej, ty den fuktar i luften och kan omöjligt användas.»
»Nej, jag är ren och torr kalisalpeter», svarade Salpetern. »Min släkt härstammar från Chiles väldiga lager av natronsalpeter, ur vilka mår stamfader kom till, då man löste natronsalpeter i vatten och lät den förena sig med klorkalium. Då skilde Kalium sig från sin Klor och förenade sig med Kväve och Syre till Kalisalpeter, och Natrium skilde sig från Kväve och Syre och förenade sig med Klor. Då uppstod ju familjen Klornatrium, som också kallas Koksalt, i form av kristaller, vilka avlägsnades. Då återstod endast mina kristaller i form av salpetermjöl. Vi ha litet krångliga släktförhållanden, som ni hör.»
»Härligt! Ni är den rätte», sade Sulphur och slog den vite på axeln.
I detsamma sågs det mörkbruna träkolet skynda till mötet och välkomnades hjärtligt.
»Gott, då är aktiebolaget klart för start», utbrast den gule.
Och i sin glädje tog han de bägge andra i handen och utförde tillsammans med dem en vild ringdans.
Men det borde han aldrig hava gjort.
Han hann endast pusta fram:
»Aktiebolagets namn är Krut», så skedde explosionen.
Ty Sulphurs cigarr glödde ännu och dansen hade haft till följd, att smådelar slitits av de tre glada vännerna. Och allt råkade bli just i riktig procentsats: av Salpeter 75 delar, av Svavel 10 delar och av Träkolet 15 -- och det är just en sådan blandning, som bildar krut.
Den pratsjuke Svavel hann aldrig med att hålla det föredrag han tänkt och i vilket han skulle ha påpekat, att krutets sprängande förmåga beror på att det vid antändning bildar gaser, som intaga ungefär 10 gånger så stor volym som det fasta krutet har. Till följd härav tränga gaserna, som måste hava plats för sin volym, med full fart åt alla håll. Då skjuta de undan den hindrande kulan genom gevärs- eller kanonloppet. Det är av största vikt att krutet förbrinner med lagom hastighet. Sker det för fort, kan pipan sprängas -- går det för sakta, hinna ej gaserna meddela kulan hela sin kraft. Huruvida förbränningen sker hastigt eller mindre snabbt det beror till största delen på krutkornens större eller mindre storlek.
Allt detta och mera till skulle mister Sulphur Sulphursson från Sicilien hava meddelat de bägge andra, om ej explosionen kommit emellan.
Och han hade även tänkt att viska:
»Det stundar lysande tider för ett sådant bolag. Djupt inne i min gula själ känner jag, hur kriget ligger på lur överallt, överallt. Och då behöves krut, krut och åter krut.»
Ja, det hade Sulphur tänkt att tala om.
Men mister Sulphursson visste ej, att hans bolag troligen aldrig hade blivit någon storartad affär, om det blivit startat. Ty just denne skrävlande, gule mister Sulphurssons skuld är det, att det gamla svartkrutet inte längre såsom förr användes till krigskonst, utan detta göres nu så, att kolet ersättes av bomull eller så kallad cellulosa, och denna behandlas med salpeterns syra. Således är numera det kali, som mister Sulphur var så rädd för, alldeles ur räkningen vid bildandet av krut.
Och mister Sulphur Sulphursson från Sicilien har sålunda än en gång
blivit förolämpad -- denna gången inte blott i Sverige -- och under stor
salut: ett dånande världskrigs rullande åskor.
