Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De vise männens brunn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
och nu ville hon ha den glädjen att se den dö bort droppe
för droppe.
Hon satte sig välbehagligt till rätta på brunnskaret och
gladde sig åt att höra hur brunnen suckade nere i djupet.
Hon hade också stor hugnad av att se törstiga vandrare
komma fram till brunnskaret, sänka ner ämbaret och dra
upp det igen med endast några droppar dyblandat vatten på
dess botten.
Så gick hela dagen, och när mörkret föll på, såg torkan
åter ner i brunnen. Det blänkte ännu litet vatten där nere.
— Jag stannar här natten över, ropade hon. Gör dig ingen
brådska! När det blir så ljust, att jag kan se ner i dig igen,
är jag säker på att det är ute med dig.
Torkan kurade ihop sig på brunnstaket, medan den heta
natten, som kändes ännu grymmare och pinsammare än
dagen, steg ner över Judaland. Hundar och schakaler tjöto
utan uppehåll, och törstiga kor och åsnor svarade dem ur
sina varma stall. Då vinden stundom rörde sig, bragte den
ingen svalka, utan var het och kvalmig som ett stort, sovande
vidunders flämtande andedräkt.
Men stjärnorna lyste med den allra ljuvaste glans, och en
liten blänkande nymåne spred ett skönt, grönblått ljus över
de grå kullarna. Och i detta sken såg torkan en stor karavan
komma tågande upp mot kullen, där De vise männens brunn
var belägen.
Torkan satt och såg på det långa tåget och fröjdade sig
ånyo vid tanken på all den törst, som kom upp mot brunnen
och som inte skulle finna en droppe vatten för att bli läskad.
Där kommo så många djur och förare, att de skulle ha kunnat
tömma brunnen, även om den hade varit alldeles full.
Plötsligen började hon tycka, att det var något ovanligt, något
spöklikt med denna karavan, som tågade fram genom natten.
Alla kamelerna kommo först till synes på en kulle, som stod
rätt upp mot horisonten. Det var, som hade de kommit ner
från himlen. De syntes också större än vanliga kameler och
buro alltför lätt de ofantliga bördor, som tyngde dem.
Men hon kunde dock inte förstå annat, än att de voro fullt
verkliga, hon såg dem ju alldeles tydligt. Hon kunde till och
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
