Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betlehems barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BETLEHEMS BARN
flykt. Han såg till sin stora förvåning, att biet lät sig tagas
utan att försöka undfly och utan att bruka sin gadd. Men
när den lille väl höll biet mellan sina fingrar, sprang han
bort till en rämna i stadsmuren, där en samling bin hade
sin bostad, och satte ner det därutanför. Och så snart han
på detta sätt hade hjälpt ett bi, skyndade han att bistå ett
annat. Hela dagen såg soldaten honom infånga bin och bära
dem till deras hem.
"Den där pilten är sannerligen dåraktigare än någon, som
jag hittills har skådat", tänkte krigsknekten. "Hur kan det
falla honom in att försöka hjälpa dessa bin, som så väl
kan reda sig honom förutan och som till på köpet kan
sticka honom med sin gadd? Vad ska det bli för en
människa av den där, om han får leva?"
Den lille kom igen dag efter dag och lekte ute på ängen,
och krigsknekten kunde inte låta bli att förundra sig över
honom och hans lekar. "Det är bra besynnerligt", tänkte
han, "jag har nu stått vakt vid den här porten i fulla tre år,
och ända hittills har jag inte sett något, som har kunnat
fängsla mina tankar förutom detta barn."
Men krigsknekten var pä intet sätt glad åt barnet. Tvärtom
kom den lille honom att tänka på en förfärlig spådom av
en gammal judisk siare. Denne hade nämligen förutsagt, att
en tid av fred en gång skulle sänka sig över jorden. Under
en tidrymd av tusen år skulle intet blod utgjutas, intet krig
föras, utan människorna skulle älska varandra som bröder.
Då krigsknekten tänkte på att något så fasansfullt kunde gå
i verkställighet, ilade en rysning genom hans kropp, och han
grep hårt om spjutet liksom för att söka ett stöd.
Och nu, ju mer krigsknekten såg av den lille och hans
lekar, desto oftare kom han att tänka på den tusenåriga
fredens rike. Visserligen trodde han inte, att det redan kunde
vara kommet, men han tyckte inte om att behöva tänka på
något så avskyvärt.
En dag, då den lille lekte bland blommorna ute på det
vackra fältet, kom en mycket hård regnskur smattrande ner
ur molnen. Då han märkte hur stora och tunga de droppar
voro, som slogo ner på de ömtåliga liljorna, tycktes han bli
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
