Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flykten till Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KRISTUSLEGENDER
jag vet, att till och med jag understundom har haft svårt
att förbli vid liv. Jag minns en gång i min ungdom, då en
stormil vräkte över mig ett helt berg av sand. Jag var nära
att kvävas. Om jag hade kunnat dö, skulle det ha blivit min
sista stund.
Palmen fortfor att tänka högt, såsom gamla enslingar
bruka.
— Jag hör en undeibart melodisk susning ila fram genom
min krona, sade den. Alla flikarna på mina blad måtte ha
råkat i dallring. Jag vet inte vad som genomfar mig vid
åsynen av dessa stackars främlingar. Men denna bedrövade
kvinna är så skön. Hon för mig till minnes det underbaraste
jag har upplevat.
Och medan bladen fortforo att röra sig till en susande
melodi, påminde sig palmen huru en gång, för mycket
länge sedan, två strålande människor hade gästat oasen. Det
var drottningen av Saba, som hade kommit dit, åtföljd av
den vise Salomo. Den sköna drottningen skulle vända åter
till sitt land, kungen hade följt henne på vägen, och nu
skulle de skiljas. "Till minne av denna stund", sade då
drottningen, "sätter jag nu en dadelkärna i jorden, och jag vill,
att därur ska konmia en palm, som ska växa och leva, ända
till dess att i Judaland uppstår en konung, som är större än
Salomo." Och när hon hade sagt detta, hade hon stuckit ner
kärnan i jorden, och hennes tårar hade vattnat den.
— Hur kan det komma sig, att jag tänker på detta just i
dag? sade palmen. Skulle denna kvinna kunna vara så skön,
att hon påminner om den härligaste av drottningar, om
henne, på vars ord jag har växt och levat intill denna dag?
Jag hör mina blad susa allt starkare, sade palmen, och
det låter vemodigt som en dödssång. Det är, som om de
spådde, att någon snart skulle bort ur livet. Det är gott att
veta, att det inte gäller mig, eftersom jag inte kan dö.
Palmen antog, att dödssuset i bladen måste gälla de två
ensamma vandrarna. Helt visst trodde de också själva, att
deras sista stund nalkades. Man såg det på den uppsyn de
visade, när de vandrade förbi ett av de kamelskelett, som
kantade vägen. Man såg det på de blickar, som de kastade
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
