Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
III.
I daggryningen nästa morgon steg Raniero till häst. Han
var klädd i full rustning, men över denna hade han kastat
en grov pilgrimskåpa, på det att inte järndräkten skulle bli
alltför upphettad av solstrålarna. Han var väpnad med svärd
och stridsklubba, och han red på en god häst. Ett brinnande
ljus höll han i handen, och vid sadeln hade han fästat ett
par stora knippen långa vaxljus, för att inte lågan skulle
behöva att dö ut av brist på näring.
Raniero red långsamt genom den långa, belamrade
tältgatan, och så länge gick allt väl. Det var ännu så tidigt,
att dimmorna, som hade stigit upp ur de djupa dalarna
runtom Jerusalem, inte hade skingrats, och Raniero red fram
liksom i en vit natt. Hela lägret sov, och Raniero kom lätt
förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den
täta dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna
låg ett fotshögt, dammlikt stoft, som gjorde hästens steg
ohörbara.
Raniero var snart utom lägret och tog av på vägen, som
ledde till Joppe. Han hade nu bättre väg, men han färdades
alltjämt långsamt för ljuslågans skull. Den brann dåligt med
ett rött, dallrande sken i den täta dimman. Ständigt kommo
stora insekter, som med smällande vingslag störtade sig rätt
mot ljuset. Raniero hade fullt arbete med att vakta det, men
han var vid bästa lynne och tyckte alltjämt, att det värv, som
han hade åtagit sig, inte var svårare, än att ett barn hade
bort kunna sköta det.
Emellertid blev hästen trött vid den långsamma färden
och satte av i trav. Då började ljuslågan flämta för draget.
Det hjälpte inte, att Raniero sökte att skydda den med
handen och med kåpan. Han såg, att den var alldeles färdig
att slockna.
Men han hade ingen lust att så snart uppge saken. Han
hejdade hästen och satt en stund stilla och grubblade. Han
hoppade till sist ur sadeln och prövade på att sätta sig upp
bakfram, så att han med sin kropp skyddade lågan för vind
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
