Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSLÅGAN
och drag. På detta sätt lyckades det honom att hålla den
brinnande, men han märkte nu, att färden skulle komma att
ställa sig besvärligare, än han från början hade trott.
När han hade kommit över bergen, som omge Jerusalem,
upphörde dimman. Han red nu fram i den största enslighet.
Det fanns varken människor eller byggnader eller gröna
träd och växter, endast kala höjder.
Här blev Raniero anfallen av rövare. Det var löst folk,
som följde med hären utan lov och levde av rov och
plundring. De hade legat gömda bakom en bergkulle, och Raniero,
som red baklänges, hade inte sett dem, förrän de redan hade
omringat honom och svängde sina svärd emot honom.
Det var väl tolv män. De sågo eländiga ut och redo på
usla hästar. Raniero såg genast, att det inte skulle vara någon
svårighet för honom att bryta sig igenom skaran och rida
ifrån dem. Men han förstod, att detta inte läte sig göra, utan
att han kastade ljuset ifrån sig. Och han tyckte dock, att han,
efter de stolta ord han hade talat förra natten, inte så lätt
ville avstå från sitt företag.
Han såg då ingen annan utväg än att ingå en
överenskommelse med rövarna. Han sade till dem, att som han var
väl beväpnad och red en god häst, torde det bli dem svårt
att övervinna honom, om han försvarade sig. Men eftersom
han var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem
motstånd, utan låta dem ta vad de önskade utan strid, endast
de lovade att inte släcka ut hans ljus.
Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket
glada över Ranieros förslag och började genast plundra
honom. De togo från honom både rustning och gångare,
både vapen och pengar. Det enda, som de läto honom
behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena.
De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan.
En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. När han
märkte hur god den var, tycktes han känna en smula
medlidande med riddaren. Han ropade till honom:
— Se där, vi ska väl inte vara för hårda mot en kristen.
Du ska få min gamla häst att rida på.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
