Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSLÅGAN
— Pazzo, pazzo!
Vid detta rop störtade en gatpojke fram ur en portgång,
och en dagdrivare, som inte hade haft annat arbete under
lång tid än att ligga och stirra på himlen, sprang upp på
sina fötter. Och båda började ropa detsamma:
— Pazzo, pazzo!
Då de nu voro tre, som skreko, gjorde de nog mycket
larm för att väcka alla gatans pojkar. Dessa kommo
framrusande ur vinklar och vrår, och så snart som de sågo
Raniero i hans slitna kåpa på den eländiga hästen, ropade de:
— Pazzo, pazzo!
Men detta var inte annat, än vad Raniero var van vid.
Han red stilla framåt gatan utan att låtsa om de ropande.
De nöjde sig inte med att ropa, utan en av dem hoppade
upp och försökte blåsa ut ljuset.
Raniero lyfte ljuset i höjden. På samma gång sökte han
att driva på hästen för att undkomma pojkarna.
Men de höllo jämna steg med honom och gjorde allt, vad
de kunde, för att släcka ljuset.
Ju mer Raniero ansträngde sig för att akta lågan, desto
ivrigare blevo de. De hoppade upp på varandras ryggar,
spärrade ut kinderna och blåste. De kastade sina luvor upp
mot ljuset. Det var endast därför, att de voro så många och
trängdes med varandra, som de inte lyckades att döda
ljuslågan.
Det var det största upptåg på gatan. I fönstren stodo
människor och skrattade. Ingen kände medlidande med den
galne, som ville försvara sin ljuslåga. Det var kyrkdags, och
många kyrkogångare voro på väg till mässan. De stannade
också och skrattade åt leken.
Men nu stod Raniero upprätt i sadeln för att kunna bärga
ljuset. Han såg vild ut. Hättan hade sjunkit ner, och man
såg hans ansikte, som var avtärt och blekt som en martyrs.
Ljuset höll han upplyftat så högt han förmådde.
Hela gatan var ett enda vimmel. Även de äldre började
ta del i leken. Kvinnorna viftade med sina huvuddukar,
och männen svängde baretterna. Alla arbetade för att släcka
ljuset.
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
