Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på bänken, tog sin käpp med den glänsande kryckan
i högra handen och lät den lik en staf hvila tvärt
öfver sina knän. Derpå suckade han af belåtenhet, stödde
hufvudet bakåt mot muren och slöt ögonen till
hälften. Men sofva blef ej något utaf. Den suck mäster
Krok låtit undfalla sig blef till hans obeskrifliga fasa
besvarad, ej en utan tvenne gånger efter hvartannat.
Suckandet kom ifrån norra väggen midt emot honom,
der han satt. Hans ögon stirrade på denna vägg och
si, der fans äfven en nisch med en sittbänk och o
himmel! på denna satt en gubbe lika klådd som han
sjelf och som äfvenledes bar en med glänsande krycka
försedd staf eller käpp i högra handen. Han försökte
att läsa "fader vår", men i häpenheten blef det början
af en bordsbön. Hvad hade han i ruinen att göra och
hvarför gick han, en gammal publikan och syndare,
och intog platsen, der fordom ett heligt helgon haft
sitt ställe. Det var ju höjden af hån! Det var säkert
S:t Nikolaus sjelf i egen hög person han hade framför
sig. Han tänkte att fly, men benen nekade honom sin
tjenst. När han reste sig upp, gjorde mannen midt
emot detsamma, när han flyttade sin käpp, gjorde
figuren, han såg, likaledes. Hvarje hans minsta rörelse
upprepades af skuggan, fantomet. I denna stund skulle
sjelfve den förhatlige Manfred Skrifvare varit honom
en välkommen tröst och hjelpare. Men han skulle få
höra och se det som var sju resor värre. Månen hade
nemligen fortskridit på sin bana och derunder alltmera
insvept koret i ett mörkt halfdunkel, då deremot dess
silfverstrålar starkt belyste ruinens långhus med dess
pelarrader, hvalfbågar och halfkolonner. Fotsteg och
röster, som halfhögt hviskade, drogo vår stackars borga*
res blickar från spöket i muren ned till långhuset.
Hvad såg han väl der? Jo samma mörka skuggor, som
han sett glida fram på Sankt Katarinas mur, som åter
visat sig vid S:t Nikolaus och i trädgården, men denna
gång talade de, gingo kors och tvärs omkring i kyrkan,
inhöljde i långa kåpor eller kappor. Något gräsligare
hade han aldrig kunnat tänka sig. Hans hufvud värkte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
