Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN JUVEL I DEN SVENSKA KKONAN FÖRLORAS. 177
hade fått någorlunda hjelplig mat, dåliga viner, men
kaptenens historier, den ena otroligare än den andra,
hade kommit hans gäster att förgäta, att hönsfrikassen
mera stötte på frikasserad uggla än på höns, och att
"manöversoppan" smakade starkt af sirup, äfvensom
att madeiran ej hade den aflägsnaste slägtskap med
drufvan från "Oceanens perla", utan mognat under
händerna på någon kyprande källarmästare i Karlskrona.
Lifvad af denna ädla must hade Gaubineau efter
middagens slut begifvit sig jemte sekonden upp på däcket,
der han åtminstone kunde vara säker på att få dricka
ren, okyprad hafsluft.
"Hvar var det, jag slutade?" sporde Gaubineau
sekonden, sedan han besvarat vakthafvande officerens
helsning.
"Jo, att ni befann er i sjunkande tillstånd
ombord i en kanonslup, fyld med vatten efter den slutade
ärorika andra bataljen vid Svensksund."
"Mycket rätt, en situation, löjtnant, som fan i min
tupe — Gaubineau egde ej ett hårstrå på sin hjessa,
— ej var särdeles behaglig, isynnerhet som sjön gick
hög och alla båtar gått förlorade under bataljen. Jag
fattade emellertid ett djerft beslut. Som vinden var
gynnande, tillsatte jag hvarenda dragande klut, och
länsande undan lik en flygande svala, gaf jag hin i
våld att söka närmaste hamn, utan styrde direkte till
hafs med kurs på Sandhamn. Jag ville nödvändigt
komma till Stockholm och reparera der, ty inom
parentes sagdt, jag hade en liten förtjusande affär med en
ung, rik och vacker enka på söder. Ah, löjtnant,
Gaubineau har spelat många idyller i lifvet."
Detta yttrande var så öfverväldigande komiskt att,
om det gällt för sekonden en amirals fullmakt, han
likväl måste skratta, fastän han af pur vördnad gjorde
detta med honnör af två finger på mössan.
"Ni skrattar, ni tviflar — Hasselberg! är det icke
sannt hvad min affär med enkan beträffar?" utropade
Gaubineau till förvaltaren, som småtrippade vid hans
sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
