Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPO. ÅTERIGEN HAN SOM BAR KRONAN. 209
smyga på sidorna i skogen. Hallon! det blir lif
mellan trädens stammar. Aminoff har ändtligen stött på
fienden. De första skotten börja att falla. En allmän
eld sprider sig från hela kedjan. Karelarne skjuta
som karlar och ryssarne anfalla ursinnigt. Aminoff
för svag, måste rygga. Nu anländer Adlercreutz.
"Vi skola ju framåt," ropade han, "och de tusan
djeflarne gå bakut! Major Tujulin, ryck ni ut med
Savolaks’ jägare; de gå aldrig tillbaka!"
Dessa ord gjorde truppen oöfvervinnerlig.
Skyndsamt spridde den sig under sin fördelningschef
Cronstedts eget befäl till karelarnes undsättning. Den
framtränger med den kraft och hurtighet, att den slutna
skaran på landsvägen med möda hinner åtfölja kedjan
i den eländiga marken och täta skogen på sidorna af
vägen. Striden blir ytterst häftig. Ryssarne slåss med
förbittring, men ingenting kan denna dag motstå
finska soldaten.
Adlercreutz och Cronstedt, begge främst i elden,
hölja sig med ära. Generalen befaller Savolaks’ jägare
att hvila och hemta anden. Deras spartanska svar
blir:
"När vi vika tillbaka, han herr generalen låta
aflösa oss."
Adlercreutz fäller en beundrans tår. De storma
åter på med samma fart och mot lika häftig eld från
fiendens sida. Björneborgarne med sin stridslystne chef
von Döbeln skicka flere bud till generalen med
"anhållan att få träda i Jägarnes ställe. Dessa svara:
"Björneborgarnes tapperhet är känd; vi vilja också
göra hvad vi kunna och en strid sådan som denna
tillhör oss som jägare, vi förbehålla oss denna rättighet,
såsom varande förtruppen."
Om den, som bar kronan, hade varit närvarande
samt sett dessa soldater strida och hört deras ord,
skulle väl ej möjligtvis då hans blick blifvit klar, hans
hjerta vekt och han gifvit dem en anförare, som
förstått att tillgodogöra fosterlandet allt det blod, som
flöt och nu kom tyvärr att flyta förgäfves?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
