Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mitt unga lif. Farväl! Jag ville dö hos er och
bedja om en plats för henne i ert hem."
Han sjönk ned bland markens blommor och ljung.
Hans bröst blottades och ur de gapande såren
framvällde det sista blodet i hans kropp. Vid hans
sida knäböjde Olga Savilaks, under det kyrkoherden
läste välsignelsen öfver den döende. Den gamle
Kit-tulanka och hans hustru höllo hvardera en af sonens
händer sluten i sina.
I detta ögonblick hördes en trumpetfanfar och
ett par minuter derefter framsprängde en afdelning
ryttare. I spetsen för skaran red på en svart
stridshäst, han, med de uttrycksfulla ögonen, de skarpa
dragen, den breda svarta bindeln kring det aldrig läkta
såret, han med den krigiska hållningen, soldaternas
afgud — Georg Carl von Döbeln.
Han red fram till gruppen. Hans eldblick
fästades på den döendes ansigte och han igenkände den
unge hjelten från gårdagens strid. Döbeln steg af
hästen gick fram till Alarik, knäföll och tryckte en kyss
på hans blodiga panna.
Den döendes sista, klart strålande blick föll på
öfverstens ansigte. Ett skimmer af outsäglig fröjd och
frid hvilade öfver hans drag.
"Fader, moder," hviskade han; "jag har ej
vanhedrat hvarken er eller mig, fråga honom, som nyss
tryckte sina läppar mot min panna/7
Hans hufvud sjönk långsamt ned mot Olgas bröst.
En lätt suck banade sig fram ur det matt
flämtande bröstet. Alarik Kittulanka hade upphört att lefva.
"Han var en värdig Finlands son," utropade von
Döbeln med vek stämma. "Måtte det förunnas oss alla,
mina herrar/7 tillade han vändande sig till de honom
åtföljande officerarne, "att få sluta på samma ärofulla
sätt som han. Hvad är väl skönare än att dö för
fosterlandet?"
Han steg åter till häst. Till afsked saluterade
han och hans följeslagare med sina värjor den döde
Alarik. Den gamle Kittulanka egde nu blott minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
