Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir bara djuret, slaven. Nog finns det människor. De
myllades ner i det förgångna, men det väller upp nya i framtiden,
Det ska ständigt bli nya människor. Men vad intresserar oss
egentligen människorna? Inte ett dugg, om de inte förmått
skapa något bestående, något som lever kvar i deras gärningar
och verk. Ni kamrater, om er ska det heta, att ni bara levat
— och svultit. Svultit ihop industrin och rikedomarna. Men
vi unga, vi ska bygga upp framtiden. Det blir vår stora
mission. Om oss ska det en gång heta: se deras verk! De skapade
den nya tiden! Och i den nya framtid, som är vår, där ska
också kärleken råda. Ni gamla, lita på oss! Vi ska lösa
uppgiften ...
(Göran Fredrik går fundersamt mot fönstret och blir stående och ser ut
efter gatan. Där utifrån hör man röster och ser man folk gå fram och
åter. Göran Fredrik går fram till de två männen vid sängen.)
GÖRAN FREDRIK: — Kanske jag bör gå nu, om jag ska
hinna upp till Pintorps-tomten. Var det något särskilt du ville?
ZETTERBERG: — Jag är glad över att det finns sådana
ungdomar som du, Göran Fredrik. När du kommer ner till
Pintorps-tomten, så ska du hälsa till Branting. Jag träffade honom
en gång i Gävle, när han talade där på ett majmöte. Lycka till,
att det går bra för er allesamman.
(Göran Fredrik går mot dörren, sedan han tryckt Zetterbergs hand.)
ZETTERBERG: — Göran Fredrik!
GÖRAN FREDRIK: — Vad var det du ville?
ZETTERBERG: — Ta den här med dej och lägg den i
kollektbössan. (Tar upp en krona, som han har liggande i
portmonnän under huvudkudden). — Det är inte mycket, men det
var också längesen jag tjänte en slant. Men när jag inte kan
hjälpa till med något annat, så vill jag i alla fall bidra med en
slant. Jag vet, att det kostar så mycket med talare och musik
och allt.
GÖRAN FREDRIK (ser på Zetterberg och tvekar): — Ja,
men kan jag ta emot en så stor slant av dej, som inte kan tjäna
ett öre och kanske aldrig får komma tillbaka till järnverket . ..
ZETTERBERG: — Ta den, om det så vore min sista skärv.
Det är ju det enda jag kan göra. Nu...
(Göran Fredrik tar slanten, går ut genom dörren.)
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
